Det är inte bara surströmmingen som har premiär i veckan utan även surra lillaA. Jag förstår inte, jag är som en grinolle, sur hela tiden. Mest är jag besviken på mig själv för att jag inte kan säga nej. Eller uttrycka vad jag vill. "Kan inte jag få..." Jag svarar "ja visst!" Med ett leende på läpparn och sedan blir jag skitsur på mig själv för att jag inte säger nej. Varför har jag så svårt att säga nej. "Nej jag är inte klar här än..." Eller jag skulle faktiskt vilja. Alla andra verkar ha så lätt att säga nej, de behöver inte ens tänka på konsekvenserna av ett nej. Jag hinner tänka på allt
1. Säger jag nej blir personen sur och besviken på mig
Alltså jag säger ja!
2. Säger jag nej, känner jag min trist som inte unnar andra att göra det som de vill
Alltså jag säger ja visst
3 Säger jag nej så är jag inte snäll. Jag är fostrad till att vara snäll...
Alltså säger jag ja
Sedan efter ett tag blir jag sur, för att jag inte kan säga nej. För att det sitter så himla långt inne att säga "jag vill..." eller "nej nu är det faktistk min tur" Det är skit svårt, rent ut sagt omöjligt i vissa fall. I andra är det så självklart enklet att jag inte bryr mig.
Framför allt gäller detta mina absolut närmaste, min familj och min sambo. Dessa människor har jag nästan omöjligt att säga nej till. Jag har tidigare inte tyckt att det varit något problem då de felsta i min omgivning varit likadana som jag. Så när jag bett om något har de alltid sagt ja. Å så klart tvärt om. Jag har aldrig reflekterat över detta tidagare. Men nu har jag mött en som har väldigt lätt för att säga nej och det är svårt. Jag inser själv hur dålig jag är på detta och hur sur jag blir på att mina förslag inte går i gjod jord. Det är oerhört svårt att hantera. Eller i alla fall är det svårt för mig. Jag måste helt enkelt lära mig att skapa ett distinktare jag. Ett jag som inte bara säger ja till allt som alla andra vill. Men varför inte, varför ska jag inte säga ja! Varför ska jag inte göra dem glada?
Nu låter det som att jag aldrig säger nej, å de som känner mig skulle nog inte hålla med. För jag säger så klart nej. Har jag inte tid säger jag nej eller har jag annat jag ska göra säger jag nej. Men jag skulle inte kunna säga nej om jag inte hade en anledning, det ligger liksom inte in min natur att säga nej bara för att jag inte ids eller för att vädret är fel. Jag blir alltid så glad när folk frågar mej om de vill göra något att jag svarar ja bara i farten.
Nästa problem, vad händer de gånger jag faktist säger nej, eller sätter ned foten och säger vad jag vill? Ja ja det är ett helt annat bekymmer som jag kanske får ta den dagen jag lär mig att på ett vettigt sätt säga "nej, jag är inte klar här än..." eller "nej det orkar jag inte..." Jag tror att "nej jag orkar inte" inte ens existerar i mitt ordförråd. Hur galet är inte det?
Från och med idag ska jag försöka lära mig att säga nej, jag ska skapa ett tydligare ram runt min personlighetskärna!
3 kommentarer:
Det där är nått som jag alltid funderar på faktiskt. Jag är rätt bra på att säga nej när jag inte vill göra nått, men ibland så säger jag ja utan att tänka mig för. Precis som du säger, man blir så glad när någon frågar om man vill göra nått.
Det som är ännu svårare tycker jag är att veta om någon bara säger ja för att dom är snälla. Jag går alltid omkring med en oro att folk säger ja fast dom egentligen vill säga nej. Problemet blir som åt båda hållen. Det är nästan så att jag alltid antar att folk egentligen tänker nej fast dom säger ja.
Sedan har man ju rätt att ändra sig oxå, att säga att man har tänkt efter eller att man inte har energin för tillfället. Det jobbiga blir när man träffar människor som alltid ändrar sig i slutändan. Jag kan vara så ibland, men då tänker jag: "Nu har du ju lovat, nu gör du det du sagt och slutar vara lat". För mig handlar det nog om att jag blir bekväm.
Jag håller helt klart med dig, det finns inget värre än när folk säger ja bara för att de är snälla. Det är den värsta känslan av alla. Jag säger alltid ja till sånt jag vill göra eller tycker verkar roligt. Jag skulle aldrig ställa upp bara för att vara snäll. Det har jag slutat med, för jag vet hur trist det är att vara med någon som inte är där med hela själen och hjärtat.
Jag är mer så att jag säger ja till saker där jag faktiskt inte bryr mig, tex vilket teveprogramm som ska gå på eller om jag vill sitta vid datorn eller inte. Sånt som är petitesser men samtigit skapar de problem för mig. Jag känner mig snäll och ger alltid andra plats men tar den inte själv.
Åh varför är det här så svårt att förklara! *sliter mitt hår*
Skicka en kommentar