Återvänder i tankarna efter att ha tankat nya ur AL:s kommentar. Här kommer med andra ord något jag inte förstår hos mig själv.
1. Jag respeketerar människor som säger nej
2. Jag ogillar folk som ställer upp, det rimmar illa och gör ont.
Dessa två argument eller ställningstaganden verkar ju fungera väldigt bra ihop. De matchar varandra. Men då ska ni få höra hur jag tänker och då inser in helt plötsligt att det finns ett stort "fel" i min logik.
Jag tror mig respektera de som säger nej, för som AL säger finns det ingen värre känsla än att veta att den här människan vill kanske inte göra det här med mig men klarade inte av att säga nej. Alltså en människa som säger nej är att föredra för då vet jag att när de säger ja vill de verkligen vara med mig. De tycker att mina ideer är roliga och värda att lägga tid på. De uppskattar mitt sällskap och vill helt enkelt vara med mig. Det jag har att komma med är helt enkelt kul att göra.
Dessutom är det mycket lättare att fråga någon om tjänster som jag vet vågar säga nej. Det känns mycket bättre och är lättare att fråga på något sätt. Brukar alltid inleda med att säga att det är ok att säga nej så att de vet att jag inte blir sårad.
Nu kommer vi till problemet, det är när det kommer till mina allra närmaste dvs min sambo och min familj så gäller inte den här tanken längre. Jag blir skitledsen när de inte vill göra saker med mig. Vågar inte fråga tillslut för att jag vet att jag alltid kommer att få ett nej eller jag måste tjata mig till det jag vill göra. Finns det något värre än att tjata!? NÄ! Jag vet att Isäntä inte vill men han ställer upp för mig. Jag hatar det! Kan inte uttrycka mig på något mildare sätt, men jag hatar folk som ställer upp. Det är så fel. Då vet jag att han inte vill, jag känner hans känsla. I mitt huvud så vet jag att han hade heller gjort något annat och det funkar inte för mig. Jag klarar inte av folk som ställer upp, dvs som gör sånt de inte vill bara för att vara snälla. Det är inte min grej och jag vill inte att andra ska göra det heller. Jag vill att de ska vilja göra saker med mig, inte ställa upp.
Alltså det som jag respekterar hos andra klarar jag inte av hos min sambo. Hur illa klingar inte det? Jag blir som sagt riktigt ledsen när han säger nej till grejer. Jag tycker att vi aldrig gör något och blir bara frustrerad över att bara sitta hemma och glo. Boring! Vill ut och göra annat, men kanske får jag bara acceptear att han är sådan och söka andra som tillfredställer de behoven hos mig. Andra som vill gå och fika eller hitta på trevliga små saker att göra. Men det kommer ju att leda till att vi aldrig är med varandra, vi kommer hem säger hej äter middag och sedan gör vi olika saker för att vi har olika behov. Så kan en ju inte ha det, eller?
Som sagt ni kanske ser problemet.
3 kommentarer:
Regel nummer 1: Att få ett nej betyder inte att personen förtäckt säger: "Jag älskar dig inte." Kan det vara det som du är rädd för?
Att du inte vågar säga "nej, jag vill se detta programmet/använda datorn" betyder ju att den andre inte repekterar dig som person! Att denne är bortskämd att få sin vilja, att det är mannens vilja som gäller. Jag ser en tydlig könsrollsstruktur i det. Så typiskt, men jag trodde att du av alla kunde se igenom. Skärpning A!! :) Detär inte lätt att se det som är närmast.
Jag kommer ju också från en familj/förhållande där jag tänker "ok, jag kan säga ja för jag kan ta igen det sen" och en rädsla för att ett nej betyder "jag älskar dig inte". Jag tror det är tvärtom: att våga säga nej till ngn som är en nära betyder "Jag respekterar dig och jag vill att du respekterar mig. Inga förtäckta önskningar här inte!"
Kanske har du levt i en bubbla och anpassat dig och velat vara HELA tiden m honom. Men det funns ju andra som du kan få energi av och sen komma hem och peppa honom med den.
Det är också skillnad på om man jobbar heltid eller inte om en orkar göra ngt på kvällen...
Hmmm detta är sååå intressant!! :D
Jo jag förstår vad du tänker på, kvinnlig resp manligt men så tycker jag inte att det är. Det är inte alls mannens vilja som gäller. Det spelar helt enkelt ingen roll för mig. OM det inte är något som jag verkligen vill se. Då säger jag till.
Men så länge det inte är något jag MÅSTE göra varför neka den andra att göra det som den vill. Tror att det är så enkelt.
Men fällan blir att jag inte alltid känner när jag verkligen vill något. Tex sitta vid datorn.
Det handlar inte heller om att jag inte känner mig älskad för det göra jag. Däremot måste jag göra saker med min parner för att känna att det är vi. Jag kan inte nöja mig med att sitta hemma och se på teve en hel vecka eller läsa en bok. Jag vill ha samtal, eller göra sånt som fördjupar. Men där är vi så olika jag och Isäntä. Han gör sånt med andra och med mig vill han bara vara. Jag tänker precis tvärt om, det är med honom jag vill fördjupa samtala och göra. Inte hela tiden för då skulle jag bli galen men någon gång då och då. Sånt som gör att en kan minnas och komma ihåg. Minns du när vi... eller ja just det som när du var...
Jag är defenitivt inte hela tiden med honom, jag är ute med kompisar, tränar har kurser. Men problemet kvarstår, han vill inte och jag vill. Vi är helt enkelt olika där.
Jag känner igen mig i jag vill/han vill inte-situationen. Till slut blir jag så frustrerad att jag försöker klämma fram ur honom vad HAN skulle vilja göra. Då kanske jag kunde hänga med på det. Tyvärr vet jag inget annat sätt än att till slut bara göra sin egen grej för det värsta "stimulanssuget" och sedan försöka hitta stunderna hemma där man kan mötas. Fast till slut tror jag man verkligen måste jobba på att hitta de där stunderna, annars slutar relationen att funka. Jag och D kan ofta känna oss ensamma och nere, sen inser vi att vi saknar varandra. Att vi suttit i varsin bubbla flera kvällar i rad. Jag är dock glad så länge vi saknar varandra, för vad händer om man slutar sakna? Brrrr! Men det är svårt att inte få dela underbara upplevelser med sin partner. Jag som älskar solnedgångar och att traska runt i en ny stad. Jag vill så gärna dela känslan, men han känner ju inte på det sättet för de sakerna - och det är nästan svårast att förstå. Hur kan man undvika att beröras? Men vi är alla olika och jag tror bäst är att försöka få ett flöde mellan egen ensamhet och tvåsamhet. Då hittar man djupet däremellan...
Kram!
- ic
Skicka en kommentar