En knepig sak med att jobba med kompisar, dvs inte bara arbetskamrater utan kamrater på fritiden är att det blir svårare att säga nej. Hade det dilemmat igår, det behövdes någon som kunde jobba kväll, dvs ända till 23. Jag är inte bra på sena kvällspass och jag visste att min kompis som jag skulle jobba för hade andra viktiga saker att göra. Sånt som bara händer en gång per år. Riktigt illa för jag ville verkligen inte. Först tänkte jag ljuga och säga att jag har annat, men det kändes ju inte trevligt. Så jag samlade mod och berättade det som det var.
Hade det varit bara en arbetskamrat hade jag inte brytt mig lika mycket, för jag hade inte månat om den personen på samma sätt. Det låter kanske elakt men jag har för länge sedan, efter att ha jobbat mig riktigt dålig. Bestämt mig för att sätta mig själv först så att det inte händer igen. Jag ska inte jobba om jag inte vill. Alltså förstå mig rätt, står det på mitt schema att jag ska jobba så gör jag det. Det är det där som blir utöver arbetstid som jag begränsar. Jag tar hand om mig och tänker aldrig mer låta ett arbete gå ut över min fritid på samma sätt. Jag kommer med andra ord aldrig att göra karriär, men det bryr jag mig heller inte om. Jag är viktigare!
Det fina i den här sången är att det har löst sig. Jag behöver inte jobba och min kompis kan åka på sin grej. Andas ut.
Jo på mötet på måndag kommer jag nog mest troligt att få veta om jag ska börja jobba eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar