Ser fram emot

Nu sitter C från Umeå på bussen på väg upp till min stad. Det ska bli så trevligt att gå på stan och hänga lite. Hoppas att helgen bär på många små trevligheter.

Nu ska jag gå upp på vinden och rodda fram advents grejorna.

Osynliga sår

Åt frukost tillsammans med ett UR program som heter Osynliga sår. Har inte sett det förr utan råkade bara hamna där. Förstår inte varför det är så. Så klart handlade det om barn som förlorat någon av sina föräldrar. Varför är det så att jag alltid hamnar framför dessa program? Kanske för att jag behöver dem. För att jag inte direkt har någon att prata med om hur det känns. Det var en liten flicka som sa att "jag brukar ofta titta på kort". Det gör jag med, för mig är det det enda som är kvar. Jag har i stort sett ingen, förutom min syster, att prata om mamma med. Det är inte så många som jag träffar som träffat henne om jag säger så. Jag brukar ofta titta på kort. Jag är helt galen i alla de gamla bilderna jag har på mamma, mig och min syster. På min familj. Jag vet att det kanske låter dumt, för jag har ju en familj. Pappas familj. Men den kan inte mäta sig. Den familjen har jag inte vuxit upp med, jag har inte bråkat med den. Jag har inte testat den och stötts och blötts med den. Som pappa sa utan att tänka på det, men det är sånt som gör så ont, när han skulle beskriva hur det var att bo i Singapore så sa han "jag hade ju familjen med mig" Men det var inte hela familjen. Dessa ord som han sa utan den minsta mening att såra gör så ont i mig. För det får mig att känna som att jag inte har någon familj. Jag står utanför. Det kommer jag nog alltid att göra. För en familj är en grupp människor som man vuxit upp/ihop med. Som man känner utan och innan. Som förstår en, som det går att bråka med och gråta för. Jag har nog bara visat min riktiga sårbarhet för min pappas familj en gång och det var när jag blev sårad av en annan. Den sorg jag alltid bär på, sorgen efter mamma. Den visar jag aldrig för någon. Jo för Isäntä och jag skriver om den här men jag har så svårt att prata om den. Jag var tjugo tre år. Kanske är det så att en anses vara vuxen då. Vuxen nog att ta hand om sin sorg själv. Men hur ska en kunna ta hand om den då jag inte vågade gå till min pappa och gråta. Jag hade ingen trygg famn att gömma mig i. Mycket möjligt att jag hade det i verkligheten men jag kände det inte. Min mamma, precis som de flesta andra mammor kan jag tänka mig, kände alltid på sig när det var något. Jag behövde aldrig komma till henne hon kom till mig. Hon kom och frågade hur det var, hon kramade om mig och lät mig bara vara. Jag fick gråta och vara ledsen. Det fanns ingen annan än min mamma som varit den kanalen. Nu var den borta. Vad skulle jag göra? I den situation när jag var som mest sårbar skulle jag vara stark då och säga "pappa kom till mig! Jag behöver dig!" Ta hand om mig. Krama mig och säg att allt blir bra. Säg att du älskar mig och allt sånt som mamma brukade säga. Jag orkade inte det. Kunde inte. Ville konstigt nog inte såra pappas nya familj. Ville inte verka besvärlig för dem. Vara duktig. Helt plöstligt var min enda familj en familj där jag oftast bara känt mig som en gäst. Förstå mig rätt, jag älskar dem alla. Men det är inte så att jag åker hemhem till dem utan jag åker på besök. Jag har inget flickrum som jag kan bo i. Jag vet inte vart allt förvaras och kan inte se om böckerna i bokhyllan bytt plats. Som jag kunde hemma hos mamma. Jag kan inte bara gå och ta mig en macka. Jag vet det är urdumt, de skulle inte bry sig. Men jag...

Jag kämpar med dessa känslor varje dag och varje gång jag åker hem. Jag säger hem trots allt. För det är det enda hem jag har kvar, den enda familj jag har kvar och jag älskar dem. Länge kände jag mig som det svarta fåret i en familj av ekonomer och ingenjörer. Men sakta men säkert har jag fått en budsförvant. Min lillebror, som jag känner igen mig så mycket i. Han brinner precis så som jag brann. Teatern det var mitt, musiken är hans. Jag ser glöden och lyckan i att skapa. Jag känner igen mig.

Det här är nog de viktigaste rader jag skrivit på väldigt länge, de sannaste och jobbigaste. Det ligger en hel hög med snorpapper brevid mig. Tårarna har strömmat och jag har varit tvungen att pausa för att gråta färdigt. Men nu finns de där, på pränt. Mina sannaste och jobbigaste ord. Ord jag är livrädd att de ska såra och skapa ett gap när allt jag vill är att de ska skapa närhet. Det är ord jag inte kan säga rakt ut, för jag har inte den styrkan.

Till min familj - jag älskar er!
Till min mamma - jag saknar dig!

För mycket

För tillfället är det för mycket som pågår. Skitkomletteringar till a-kassan. Varför ska de vara så obstinat krångliga. Jag är helt säker på att jag skickat iväg alla arbetsgivarintyg. För alla perioder. Ändå anser de att det saknas. My god. Sedan ska jag skriva ett intyg för hand och ett till som de vill ha. Det är ju inte så problematiskt för de är ju bara att skriva under. Men arbetsgivar intygen, det tar ju flera veckor för Umeå Kommun att skicka ut ett sånt. Helvetets jävla skit! Jag kommer med andra ord inte att hinna få några pengar före jul! Apa!

Jo sedan till det roliga. Jag håller på att försöka skriva ihop en budget. Men hur svårt är inte det. Affärsplanen eller vad jag ska kalla det är lättare. Så fort jag sätter mig med budgeten tar det bara stopp på en gång jag känner mig helt chanslös. Hur ska jag kunna ta reda på allt som de vill ha reda på. Jag skulle vilja att det fanns ett papper där att som jag behöver räkna in i min budget fanns med.

Det hade nog inte varit så jobbigt om jag inte dagen svärtats ned av min a-kassabekymmer. Om jag ändå kopierat mina intyg innan jag skickade iväg dem så att jag kunde säga att ni har visst fått det där papperet. För jag känner mig helt säker. Men vad gör det, a-kassan har alltid rätt.

Bonjuour Tristesse av Francoise Sagan

"Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faders plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet."

Det här är en för mig ovanlig bok att läsa. Brukar inte gilla kärleksintrigerande. Men ska jag tillägga att den här boken känns så verklig. Då författaren näst intill skriver i dagboksform och helatiden erkänner sina egna briser och små skavanker blir berättelsen verklig. Jag kom fort in i historien och ville bara höra mer. Det är intressant att höra en sjuttonåring berätta som sitt liv sina innersta tankar och sedan se hur hennes moraliska eller etiska handlande blir utifrån dessa tankar. Det är en ovanlig beskrivning av den hotade fader-dotter relationen. I den här boken hänger hon upp förlusten i den livsstil som de kommer att förlora. Det är en faschinerande bok och jag tycker du ska ta dig tid att läsa eller lyssna på den.

Baka baka kaka

Det luktar pepparkakor i mitt hem. Degen blev bättre än den blivit på väldigt många år. Det har sin förklaring i att min köksvåg inte väger helt rätt. Den väger 300 g för mycket på allt. Det har alltså inte blivit rätt mängd de tidigare åren. Kan säga att det var lite krångligt att räkna ut hur mycket det skulle vara av allt då jag fick lägga till 300 på allt. Men det var det värt för degen blev helt underbar. Jag njuter av varje kaveltag. Sedan är det kanske inte allra bäst att baka pepparkakor på helt nya plåtar. De är inte så feta så kakorna släpper inte som de ska. Efter två plåtar med smulor kom jag på att jag ju kan smöra plåtarna lite. Då blev det mycket bättre.

Har ungefär halva degen kvar och sitter nu med två fulla burkar pepparkakor. Fortsätter det så här så kommer jag inte att ha burkar så att det räcker.

Samtidigt som jag bakat har jag lyssnat på Bonjour Tristesse av Francoise Sagan. Det kan nästan inte bli bättre. Lyssna till en god bok, baka peppisar och samtidigt försöka skapa sin egen framtida verksamhet.

Dagens möte

Mötet kändes bra. Han kom med en del värdefulla tankar som genast satte igång mina. Jag fick i uppgift att göra en budget för att sedan återkomma till honom om en vecka. Det känns verkligen spännande att ha någon att bolla sina tankar med. Någon som har erfarenhet och kunnande. Dessutom var han lite hårdare i sitt tankesätt än mig. "Varför ska du inte konkurrera med den befintliga butiken?" Fick mig att fundera lite. Och visst kommer jag att konkurrera, för jag kommer att ha så mycket bättre produkter. Men jag kommer inte att konkurrera på så sätt att jag har samma produkter. I morgon ska jag sätta mig med budgeteriet. Antar att det kommer att bli en hel del telefonerande då jag måste skaffa mig lite koll.

Det kittlar dödsskönt

Har tittat på webkarta, så jag tror jag hittar. Har ätit världens godaste hembaktabröd till frukost. Grovlimpa i värsta kavringstil. Fast godare. Krispig yta och helt mjuk på insidan. Har tittat mig omkring för att komma på om jag missat nåt. Fjärilarna dansar tango i min mage.

Idag ska jag träffa en man från Företagarcentrum här i stan. Det är nu det gäller. Tänk om han inte gillar min ide?

Ska även försöka få tag på kvinnan på AF. Har föröskt några dagar men hon är inte lättast i världen att komma fram till. Mycket möten och annat shit.

Det kittlar dödsskönt i kistan...

Snö i sinnet

Idag är det mindre än en månad kvar till jul. Det känns overkligt på något sätt. Sitter och knåpar på en önskelista men vet inte riktigt vad jag ska önska mig. Har i stort sett allt jag vill ha. Det snöar ute, jag ska baka matbröd och sedan göra pepparkaksdeg. Mumms.

Har inte så mycket att säga idag, än i alla fall.

Det snöar och jag känner mig lätt i sinnet. Ska snart ut och vädra mig och de fyrbenta.

Lakritstrollet

Tio dagar utan medicin har gått. Lakrits har hållit sig bra i magen. Börjar få tillbaka livsgnistan. Pälsen har börjat blänka lite igen. Hon vill göra saker. Har börjat gå långpromenader.

Tio dagar utan medicin innebär samtal med veterinär. Med halsen i en knut ringer jag dit. Får prata med min trevliga veterinär. Han säger det jag vill höra. Det verkar bra. Det låter fint att hon svarat så bra på medicinen. Lakrits ska få äta specialmat en månad till sedan så kanske jag kan byta tillbaka till det gamla vanliga. Under den här månaden får hon inte äta något annat. Frågade om köttbulledoftande mat. Men det tyckte inte veterinären. "Ge hennes mage lugn och ro att läka." Då gör jag det. En månad hit eller dit gör ju inte så mycket. För efter det så kanske jag i alla fall kan ge godmaten som godis. Godmaten smakar fisk. Mumms säger svarta hunden.

Oroliga matte känner ändå att vintern är rätt tid att ha en hund på konvalescents. Oroliga matte pustar ut och känner att lugnet börjar ta över och oron försvinna.

Helgen

i all korthet

Fredag- ytterligare några avsnitt av "24"

Lördag - paniik telefonen ringer halv tio. Isäntäs bror med familj är påväg. De kommer om ca en timme. Men så trevligt. Brorsdotter E spelar Gitarr Hjälte tills fingrarna blöder och bandet skaver i nacken. Treåriga A provar han med. Sedan en sväng på stan. E svamlar på och jag svamlar med. Vi svamlar mest hela tiden. Hemma igen, middag och sedan kommer M för en spelkväll. Det blir så klart Talisman eftersom jag får bestämma. Trollet vinner. M kilar iväg på jobb och jag ställer mig med gitarren framför tvn. Ska klara hela banan på easy, så är det bara. Märker tydlig skillnad i koncentrationen. När jag spelade på dagen fick jag sällan under 97% men så nu när jag var lite trött så gick den ned till 88% eller nåt. Trötthet är inte bra för blivande gitarr hjältar.

Söndag - paniik telefonen ringer typ halv tio. S &J är på väg hem från Luleå och ville så klart komma in på en kopp kaffe. Fram med kaffe och lussebullar och så får vi en trevlig stund med gamla vänner. Resten av dagen ägnas åt pusselbyggande, spelande och stickande.



Pusslet är ett inköp från någon 2:a hands butik. Öppnat. Som ni ser saknas det tre bitar. Men jag har lagt 1497 bitar på rätt plats så de sista tre skulle nog de oxå hittat hem. Kanske ett tips för någon konstnär att lägga ofullstädiga pussel. Det är ju trots att väldigt få saker i livet som blir helt fullständigt färdiga. Jag är tex inte färdiglärd.



Helgens stickskörd. En pulsvärmare av vardera. Jag gillar den gråa men inte den gröna så det kommer jag nog att repa upp. Tror inte att jag skulle använda dem helt enkelt. Men det var roligt att sticka en i alla fall. Det är lite spännande att sticka efter mönster, två svarta en grön tre svarta fyra gröna osv. Det gäller att inte tappa bort sig.

Hej Nostaradamus av Douglas Coupland

Hej Nostradamus av Douglas Coupland
"Cheryl sitter i skolmatsalen och skvallrar med sina kompisar när tre pojkar stormar in och börjar skjuta vilt omkring sig. Jason, Cheryls pojkvän, är den som slutligen får stopp på vansinnesdådet. Men då är det ändå försent. Cheryl är redan död.

Hej Nostradamus är en gripande bok om hur en ohygglig skolmassaker kommer att påverka några människors liv för all framtid. Om varför vissa blir helgonförklarade och andra brännmärkta. Det handlar om gott och ont, om livet efter döden och om trons kraft - både den destruktiva och den helande. Framförallt handlar det om livet, varför man klamrar sig fast vid det trots att det kan verka meningslöst."

Det var baksidestexten. Har läst mycket av Douglas Coupland med blandat resultat. Den här måste jag säga är nog en av hans bättre. Inte bara för att den är väldigt lättläst, det känns knappt att en läser när en sitter med boken. Helt plötsligt har det gått 50 sidor och det känns knappt. Jag tycker oxå att det är skönt med böcker som skildrar helt vanliga männsikor. Har läst mycket deckare med super poliser och värstingmördare. Då är det skönt med helt vanliga männsikor med helt vaniga problem. Även om orsaken - skolmassakern - är en ovanlig en. Han skriver om människors skörhet och vilja. Det är en fin och obehagligbok på en och samma gång.

Lektion tre

Igår var det dags igen. Har nu missat två ridlektioner på raken och ville inte missa en tredje. Jag blev tilldelad Karlsen. En Tinker"ponny". Han är otroligt snäll och skötte sig fint, bortsett från att han inte ville röra på sig. Så det där med fint går ju att diskutera. Tillslut fick jag låna en pisk av en av tjejerna. Jag gjorde inget annat än att mana på honom. Jag tror jag är lite för snäll, vill helst inte använda pisken. Det är nog hundmänniskan i mig som inte vill ta till hårdhandskarna när vi "tränar". Jag vet att det inte går att överföra på samma sätt och att pisken inte är något elakt verktyg om den används rätt. Men det känns liksom fel. Nå jag har har fått träna bålmuskulaturen ordentligt.

På grund av min såskopp till häst så blev det lite trångt bakom oss. Tjejerna hade svårt att hålla avstånden och en häst blev lite sur och högg mot en annan. Vilket ledde till att den hästen blev lite rädd och krumbuktade. Lilltjejen flög av och gjorde sig lite illa. Karlson mitt snälla tröga lok till häst tvärstannade. I all godhet, kanske oxå lite lathet. Men jag tror att han är en såndär häst med ett stort slött hjärta. Han stannade och visade mig att jag inte behövde oroa mig för ett upplopp från hans sida i alla fall. Efter det tumultet var över fick jag låna tjejens pisk och det blev lite mer fart på Karlsson på taket. I övrigt var lektionen väldigt bra och jag kände mig nöjd, bortsett från att jag inte fick bukt på trögheten. Det enda jag inte riktigt vågade var att galoppera. Det satt liksom i lite från förra gångens hoppning. Men jag fick honom att ta tre galoppsprång och sedan ville jag inte bråka mer. Jag kände att jag inte rikigt vågade. Vi var många som avstod.

När lektionen var över kom en av tjejerna fram till mig och gav mig lite tips och råd. Typ han brukar vara väldigt seg så du måste visa från första stund att du vill att han ska ha fart. Jag tycker det är urcharmigt och tar tacksamt emot dessa råd. "Det var första gången du red honom nu va?" Alltså de är inte taskiga utan förstår vad som är orsaken. Hur fint som helst.

-12 och aldelens underbart

Klockan är nio och det är lördagsmorgon. Jag har precis kommit in från en morgonpromenad med hundarna. Det är - 12 grader ute och jag älskar det! Lite snö har fallit i natt så världen känns tyst, tyst och vit. Inne luktar det fortfarande lussebullar efter gårdagens bak, nu väntar pepparkakor. Jag längtar efter nästa söndag då jag får mysa för fullt med lampor och stjärnor.


(Egentligen är jag rent principiellt emot att ha en betlehemstjärna i fönstret. Jag har inget Jesus barn som väntar på dyra gåvor i mitt hem. Men det är ju så mysigt att jag inte kan låta bli. Blundar för mina principer.)

Bradag

Dagens dag har varit bra. Men innan jag går in på det så måste jag bara berömma ICA för deras supersmarta direktrabatt. Alltså jag är så trött på att det mesta som kommer i reklam från dem är köttprodukter på ett eller annat sätt. Men nu på det är viset får jag bara sånt jag vill ha. Jag har bara haft tur och den här gången tror jag nog att de prickade rätt med varenda produkt. Bara sånt vi brukar köpa! Jag blir så glad, förstår inte varför de inte gjort detta tidigare. Jag vill inte ha skinka billigare eller mamma scans äckelbullar eller nåt annat köttigt. Nu får jag som jag vill, alla rabatter är riktade till mig. Leendet sprider sig.

Annars har jag varit på veckans andra långprommenad med hundarna, i måndags var jag ute i ca 1 och en halv timme idag en timme. Nu är kanske inte det så märkvärdigt om det inte vore för att Lakrits varit dålig. Det här är första gången som hon orkar med två så pass "långa" promenader utan att vara helt slut efteråt. Dessutom så tränade vi lite igår och en näve med mat till verkar funka det oxå. Yeii, mitt hjärta glädjehoppar. Kanske kan vi klara det här.

Sedan har jag gjort det där tråkiga ni vet, städat. Blärk. Men det gäller att passa på när det är läge. För nu när det är kallt ute, inte halt. Är det läge. Det betyder inget sand på vägen. Vilket betyder ingen sand här hemma. Så jag storstädar och hoppas på att det ska hålla sig rent mer än en halv dag. Jag hoppas så klart även på att det ska hålla sig kallt. För det brukar betyda mindre smuts hemma. Jag gillar vintern! Vinter likamedmindreskithemma.

Ska låna GitarrHjälte III från Isäntäs jobb. Jag vet vad jag kommer att göra i helgen. Mohahah.

Svart & vitt

Tjurstickningen är nu klar! Jag ska bara fästa alla trådar och sedan sy ihop. Inte mycket kvar med andra ord.

Här om kvällen hittade vi säsong 5 av 24 på Coop. Vi slog genast till då vi letat denna hur länge som helst. Så nu sitter vi än en gång och darrar i soffan. Det är svårt att andas mellan varven, av spänning. Då har tjurstikningen kommit till sin rätt, den är enkel och jag behöver inte koncentrera mig på den. Den flyter på av sig självt helt eneklt. Jag haft den som lugnande medel när det varit som mest spännande. Nu känns det nästan lite tråkigt att det är färdigt...

Vänner

Åh vad glad jag blir att ni finns.

Ska ta mig till Af idag och se vad de har att komma med, plus att jag ska besöka lokalen jag vill ha. Allt händer så fort men men... måste ju kanske sätta mig med budgetar och sånt oxå. Suck, vilket inte är min starka sida. Har bara gjort för klubben tidigare och då har vi ju varit några stycken som diskuterat oss fram till den lämpligaste vägen att gå.

Funderar vidare

Har kontaktat min "person". Hon tyckte att det verkligen var på tiden att någon tog tag i detta. Jag fick många bra råd. Annars kan det ju vara lätt att skena iväg i fantasierna. Jag ser världens finaste lilla butik framför mig. Men det tar kanske ett tag att komma dit. Det går kanske inte att börja på topp utan en måste arbeta sig upp. Jag drömmer mig snabbt bort...

Det råd jag fick av henne var att börja som återförsäljare åt ett märke. Det här är ett stort märke och jag gillar verkligen vad de har att komma med så jag ser inga problem där. Har kontaktat dem och fått veta hur det går till.

Sedan var det ju det här med lokal. Jag tycker själv att jag hittat den perfekta lokalen. Men min "person" tyckte kanske att den låg lite för avsides. Men sedan sa hon å andra sidan är den kanske billig i hyra. Ja och jag vill ju inte ha värsta nya flash lokalen utan gillar det lite gamla. Det tilltalar mig och det är då lättare att skapa en mysig atmosfär. Ska gå dit imorgon för att kolla läget. Se vilka som är hyresvärdar och kanske titta lite på hur lagermöjligheterna ser ut. Den har två stora skyltfönster och det är ju alltid bra. Vad jag vet så blir den ledig i januari... men den kan ju redan vara tagen av någon annan...

Jag har så många tankar kring detta att jag snart tror att jag kommer att explodera. Det svåra är nog ändå marknadsföringen ja och ekonomin. Det är något som jag inte alls känner mig hemma med. Men jag antar att jag kommer att lära mig det oxå. Det är så spännande att jag tror jag döör.

Tillbaka!

Energin flödar igen. Jag känner livsglädjen strömma genom mig. Allt det tråkiga är som bortblåst. Nu vet jag vad jag vill och jag har börjar göra något åt det. Har kontaktat Af. Har kontaktat min "kontakt". Har surfat omkring och skaffat min lite mer kött på benen. Det känns så spännande. Tittar omkring på hemsidor och låter mig inspireras. Jag känner bara hur skaparglädjen har tagit över.

Vill börja med det här nu!

Men allra först, frukost.

Välkommen hem

Borta bra men hemma bäst heter det ju. Visst ligger det lite sanning i det. Hur trevligt och mysigt jag än haft det och hur roligt det än är att träffa sina systrar så är det skönt att komma hem.

Helgen har varit super, vi har ätit god mat. Spelat spel, promenerat, gått på stan och haft det väldigt trevligt. Jag har köpt mig två nya lampor på IKEA och tre nystan garn varav ett är växtfärgat eller i alla fall gårdsspunnet ullgarn. Jag är väldigt nöjd med mina inköp och tycker att det är orättvist att systrarna som inte är det minsta intresserade av garn och stickning har en så bra butik i deras stad. Medan jag som är intresserad har en mindre bra för att uttrycka mig diplomatiskt.


Gitarrhjälte var i alla fall ett väldigt roligt spel så det kommer nog mest troligt snart att finnas ett exemplar även här hemma hos oss. Jag satt uppe till halv fyra på natten och spelade helt själv. Kunde inte sluta. Var tvungen att klara låten... gjorde jag det. Nej, det var nog för mycket vin i kroppen för det. Men tjurskallen i mig den lever ett eget liv.

Måndag

Har ätit jordgubbar och glass dödat lite aliens och badgajs. Har dammsugit för sjuttioelftegången den här månaden. Grus och långhåriga hundar är inte den bästa kombon för en som inte gillar att städa. Har stickat på Laminarian, men det har blivit fel så jag har lagt undan och väntar på nya krafter. Har tvättat och packat. Har pussat och tittat på The Persuaders.

Imorgon ska jag upp i ottan, vi åker från Skeå kl 9 så jag måste halka iväg aptidigt så att jag kan krypa fram i 50 kmh ( i fall det är snorhalt). Hade kunnat åka idag, men ville träffa Isäntä innan jag for och då han det ju bli mörkt. Både mörker och halka känns onödigt. Så istället: Morgonstund har guld i mund.

Alltså på "semester" tills på söndag.

Si jo läjter aligejter

Det är jag som är döden

Det är märkligt vad allt kan röra sig kring eller handla om döden på ett eller annat sätt helt plötsligt. Allhelgona och det lyser så fint på kyrkogården. Jag tänder ljus hemma hos mig. Borde kanske åkt till stan och tänt på graven men hade så mycket förra helgen och nu i helgen jobbade Isäntä och så nästa helg då bär det av till systrarna. Jag önskar att jag ägnade mer tid åt graven. Att jag tog mig dit och pratade med den lite. Mamma pratar jag ju med i alla fall.

Det mesta jag ser på tv för tillfället, ja även bio, rör döden på ett eller annat vis. Någon har en förälder som dött eller barn som dör eller kanske både och. Det är ett ämne som finns runt mig på alla sätt och vis för tillfället.

När jag pratade om det här med en vän för ett tag sedan så började jag fundera kring vad jag saknar allra mest. För det där att inte kunna ringa och prata det har jag liksom vant mig vid nu. Efter tio år så är inte att kunna ringa till mamma något som jag ser som en del av min vardag. Jag pratar med de runt mig istället. Men det jag saknar är kärleken. Kärleken som en känner från en förälder i mitt fall en mamma. Det kan ingen annan människa ersätta eller försöka ge. Kärleken som en mamma har till sitt barn eller min mamma hade till mig den kunde bara hon ge och den saknar jag ofta. Jag saknar hur min mamma sprudlade av liv, hur hon fick alla runt sig att vara glada. Att hon var helt galen. Jag överdriver inte, minns en gång när jag klagade på att hon satt upp en ful gardin i mitt rum. Sa väl något i stil med att "den ser ut som en trasa" med glimten i ögat. Mamma jagar i fatt mig, plockar upp mig och går ut med mig till soprummet. Där hon sedan försöker slänga ned mig i soptunnan. Jag var kanske tolv år eller nåt. Det är en sån grej som bara galna mamma kunde göra.

Snackar en skit är en skit och då ska en längas bort. *ler*

Jag var ju så vuxen tyckte jag när det hände. Men idag tänker jag att jag var ju ungefär i systerJs ålder. Huja. Det är ju inga år alls. Men tiden går och såren är inte längre öppna och variga. Men de finns där och det kommer de nog alltid att göra. För att förlora en förälder är som att förlora en del av sig själv. Den delen som alltid trodde på det en gjorde. Den delen som alltid har kärlek över. Den delen som lyckades stötta utan att det kändes. Som lyckades prata en till rätta utan att en förstod vad som hände.

Min mamma sa alltid, tänk på att du måste träffa rätt kille. Du har så stort behov av kärlek att du måste träffa någon som kan ge dig det. Jag har alltså alltid haft det men nu är hålet dubbelt, för nu måste även mammakärlekenshål fyllas...

Det som varit

Länge sedan sist och mycket har hunnit hända.

Har varit på bio och sett The Orphanage. Trodde att den skulle vara läskig men den var mer skum. I det här fallet inte skum som i dålig eller mysko utan den var skum. Den handlade om att gränsdragningen mellan liv och död inte var så stor. Alla finns runt oss, det gäller bara att känna och se. Det var en spännaden film som passade bra in så här runt Allahelgonsdag.

På tal om det så var det så himla fint här om kvällen när vi var ute och gick. Jag tror att det var ett ljus (minst) på varje grav på kyrkogården nära oss. Det var så vackert, den sluttar lite så du kan ju tänka dig hur fint det var.

Gick med två arbetskamrater till Isäntä på bio. Isäntä var dock inte med, men de är så trevliga så det kändes inte konstigt alls.

Helgen har förlöpt fint, vi har tagit hand om varandra på bästa möjliga sätt och nu känns det bra att börja på en ny vecka. En vecka som har så mycket trevligt med sig. Jag ska åka med pappa ned till Karlstad och hälsa på systerL och systerJ. Det blir hockey, SAIK mot Färjestad. Vilka ska jag hejja på? Jag tror att det här är ett rekord år. Det blir tredje gången jag träffar systerL. Det brukar max vara en gång per år så det här är helt underbart!

Har mer att förtälja men måste kila. Ska träffa M för en prommis och sedan en stickdate.

Se så, ut med dig!

Det är ruggigt och regnigt ute. Perfekt för tedrickande, bokläsande och stickande. Eller varför inte lite Fallout spelande. Men tyvärr jag är hundägare. Det är bara att ta på sig regntäta kläder och pallra sig ut i regnrusket. Låter nog kanske värre än vad jag tycker att det är egentligen. Tycker det är mysigt att gå ute i regnet. Men det är bara när jag väl tagit mig ut. Så här innan känns det bara motigt och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas klura mig ur situationen.

Missade ridningen igår. Hur kunde jag! Jag förstår det knappt själv, var på stan med Isäntä. Fikade på ett nytt ställe. Har snart provat alla. När vi kom hem hade jag helt glömt bort att jag har min super roliga fredagsaktivitet att se fram emot. Jag fattar inte, det är ju det roligaste på hela veckan och så... helt borta.

Kanske blir det så när jag låter hjärnan tänka ifred?

Ett och annat har jag i alla fall lyckats tänka ihop och kanske blir det bra tillslut.

Tävling(ar)

Hittade den här trevliga tävlingen hos FNIXens pysselhörna

Hittade en till här Tummelisa.

Montecore en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri

"Ni minns väl Las Vegas stjärnorna Siegfreid och Roy? Under en föreställning attackerades plötsligt Roy av en av deras vita tigrar. Den tigern hette Monecore. Vad den har med nedstående historia att göra får ni själva lista ut.

I Montecore får författaren Jonas Hassen Khemiri, som nyss blivit klar med Ett öga rött, ett mail från Kadir. Denne presenterar sig som bardomskamrat till Jonas far, och på mycket säregen och rolig hemmagjord frans-arabisk svenska uppmanar han Jonas att den här gången ägna sig åt ett värdigare ämne, mänligen att skriva en bok om fadern, den berödme fotografen. Men något är lurt med denne ständigt brevskrivnade Kadir, som alltmer ihärdigt försvarar Jonas pappas handlande. Vem är han? Och vad belv det egentligen av Jonas pappa?"

Nu har jag lyssnat ut den. Sista skivan låg länge och väntade, det var en såndär bok som jag inte ville skulle ta slut. Ville suga lite på karamellen. Den här boken är så mycket, den är fader-barn relation, den är främlingskap, den är underfundig och skrattig. Det tog ett tag innan jag kom in i språket men när jag väl var där fanns det ingen återvändo. Det är ett fantastiskt språk och jag känner ofta igen franskan. Jag har sagt det förr men jag älskar verkligen författare som vågar skapa nytt, som inte har respekt för ordet. Som med helt egna nypåhittade ord beskriver känslan. Det är fint!

Laminaria

Nå här ska ni få se på underverket. Min rosagröna Laminaria.

Fast än skiftar den bara i rosa. Men det gröna kommer snart och jag kan inte riktigt sluta sticka för jag vill se hur det gröna kommer att bli. Tre diagram är avklarade och jag är inne på det fjärde när det är klart har jag bara två kvar. Än med mycket garn kvar så jag får se hur många gånger jag upprepar diagram fyra "Blossom chart". Det är lite spännande när jag får bestämma själv hur mycket det ska vara.

Reparerat mig

Igår när jag vaknade var det som att allt hade vänt. Jag kände mig pigg och glad och mogen att ta tag i livet igen. Jag behövde de två dagarna av sunk. Solen strålade och det var hyfsat varmt så jag skickade iväg ett sms och fick ett svar. Promenadsällskap är alltid att föredra. Kändes lite som förr... Agerade chaufför till Isäntä under dagen. Han var på havsbadet på konferens fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lånade två lyssnarböcker och satte mig med Laminarian igen.

Onsdag det samma som en bra dag.

måste få...

Jag kan inte hålla mig. När allt känns så här trist måste jag ha något kul att se fram emot. Nåt kul att hålla händerna i. Så tyvärr E min tjurstickning får vila en dag för nu ska jag börja på min Laminaria.

Jag hoppas att denna underbara stickning kommer att lätta alla känslor som svävar i mig för tillfället. Orkar inte riktigt sätta mig ned och sortera dem än. Det kommer väl men just nu måste jag bara göra något kreativ så att hjärnan får tänka i fred.

Invasion! av Jonas Hassen Khemiri

"Invasion! visar en ny sida av Jonas Hassen Khemiri: pjäsförfattaren, krönikören, novellisten. Här möter vi en rad oförglömliga khemiriska hjältar: Vanja, världens mest sexuellt erfarna parkleksarbetare. Harley, som lever som bäst när hon svajar i broräcket och lovar att aldrig bli som vi andra. Legosoldater i fontänflätor, magiska drakar och pianoterrorister. Och så den gåtfulle multitalangen Abulkasem, på rymmen från Carl Jonas Love Almqvist.

I denna efterlängtade samlingsvolym ingår ett urval av de noveller och krönikor som Khemiri skrivit sedan debuten 2003, och två pjäser: den kritikerrosade Invasion! och den helt nyskrivna Fem gånger gud. Vare sig han skriver kort eller långt, dramatik eller prosa är det samma starka läsupplevelse, en allvarsam lek med språklig finess."

Det går alltid fort att läsa när det är noveller och kåserier. Pjäserna slinker bara igenom. Gillar att läsa i pjäsform kanske för att jag jobbat med det tidigare. Khemiri, jag är inne i ett il och har nu läst alla böcker av honom. Jag gillar hur han leker med orden, hittar på nya ord och med hjälp av de nya orden skapar en bild som blir än mer levande. Av novellerna är det framförallt Oändrat oändligt som fastnar. Men jag gillar även kåserierna. De nya orden och beskrivelserna av utanförskapet.

Tom

Efter att veterinären ringt igår och efter lite letande på internet. Det gav dock inget större resultat. Så har jag och Lakrits legat sked i soffan hela kvällen. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag känner mig bara tom och orkeslös för tillfället. Vill inte att de ska ringa och säga att jag kan jobba. Vill helst inte stiga upp ur sägen. Det kändes så bra med medicinen, att den gav resultat. Nu känns det som att jag inte vet något alls längre. Hon kan bli "frisk" men vi kanske inte kan göra det vi brukar göra. Träna och tävla. Hon kanske måste ha väldigt precisa matdoser och på precisa tider så att tarmkulturen håller sig igång. Inga utsvävningar med andra ord. Men magen kan ju lika gärna klappa ihop oxå tja eller tarmen.

Jag tycker verkligen inte om att inte veta. All min kraft, ork och energi bara försvinner bort. Den som jag skulle behöva till annat. Den finns inte längre.

Nu vet vi

Idag fick jag äntligen svaret från veterinären. Hon lider av en kronisk tjocktarmsinflammation. För tillfället vet jag inte så mycket mer än det. Veterinären blev glad då hon svarade så bra på antibiotikan så han ville helt klart att hon skulle gå färdigt den kuren. Sedan skulle vi höra av oss när hon ätit mat i tio dagar utan antibiotika.

Känns lite som att vänta och se.

Men stackarn, tänk om hon hade visat lite mer symtom tidigare då hade det hela kanske inte behövt bli kroniskt. Men hon har ju tidigare alltid blivit bra av lite ris och fasta. Då är det inte så lätt att veta. Nåja jag ska inte gräma mig för nu vet vi i alla fall...

Tjurstickar

Helgen har varit olidlig rent kroppsligt. Träningsvärken har handikappat mig. Idag är den mer normal. Jag kan ställa mig upp utan att ta hjälp av händer eller andra människor. Det låter som ett skämt men jag lovar det är helt sant.

Har tjurstickat på min vän E's pulsvärmare. Jag har i stort sett två par klara. De måste fästas trådar och sys ihop sedan kan jag säga att jag har två klara. Men jag måste erkänna en sak. Det enkla ligger inte för mig. Med det enkla i det här fallet menar jag enkel och rak design. Jag skulle vilja vara en sådan som gillade det. Ni vet så där klassiskt som vi säger om svensk design. Men jag måste bara inse att vi kommer inte överrens. Det är bara så enkelt. Som ett bevis på det kan jag ta och förklara helgens tjurstickning. En som gillar att designa det enkla att med små medel hitta något snyggt den skulle gilla helgens tjursstickning. Medans jag bara har suttit och räknat varven, bara tio varv kvar nu. Att sticka rakt upp och ned är inget för mig. Jag vill ha utmaning. Och då menar jag inte utmaningen i att göra det enkla snyggt för den kan jag inte anta. Jag vet inte men min kreativitet sätter sig på tvären och jag tjurstickar. Har lovat att jag ska göra och då gör jag. Det enda jag hoppas på nu är att de som ska använda dem tycker att det blir snyggt. För då känns det i alla fall lite mer värt det.

Jag har lovat mig själv att jag inte får börja sticka med det här ellapixiga garnet förrän jag har tjurstickat färdigt. Två ner en till kvar... Sedan blir det vackerstickning.

Revansch

Gårdagskvällen blev väldigt lyckad. Jag for dit och glänste! Nog för att jag mest tror att mina nojjor sitter i mitt huvud inte hos andra så känns det skönt att ta revansch. Det blev en massa härligt hundsnack och jag kollade in när de tränade lite lydnad inför dagens tävling. Jag blev så fruktansvärt sugen att jag nästan höll på att gå upp i limmningen. Jag vill ha en hund jag kan träna ordentligt med nu!

Var väl hemma vid elva, de hade upprop kl 0700 så de behövde all sömn de kunde få.

Stickade vidare på mitt uppdrag. Tre svartvita pulsvärare. Ett par är klara och nummer två påbörjade. Har bestämt mig för att jag inte får börja på Laminaran förrän jag har gjort färdigt pulsvärmarna till E och mössan till bror.

Nu ska jag göra mig klar för det är stickcafé idag och jag ser fram emot att besöka det.

Två paket

Det knackade på dörren, där stod brevbäraren med två tjocka brev. Det ena min beställning det andra en betalning för bland annat ett kort jag fixat till systerL. Världens roligaste släktfoto btw.

Svårt att beskriva känslan av att öppna ett paket och inte veta vad som kommer att ligga i det. Men hon hade verkligen lyckats min fina syster. Alla färger och val kändes helt rätt. Framförallt det finna Ullgarnet från Ullcentrum. Så fin färg.



Det rosa gröna Evillas äppelblom och det regnbågsfärgade har jag beställt själv. De svart, brun gråa Fable ska bli ett par sockar och det röda och gröna ska jag inte boka upp till något särskilt utan de ska jag titta på i bland, känna lite på och vänta tills jag har det rätta projektet.

Tänk att garn kan göra mig så lycklig. Jag sitter och känner och klämmer. Jag tittar på och vill komma på det ultimata. Jag älskar garn, att titta på och känna. Den där stunden innan jag vet vad jag ska göra. Jag älskar garn med färger, som ger liv. Garner som gärna får vara växtfärgade så att de känns än mer levande. Den här lilla högen gör mig så lycklig.