Det är märkligt vad allt kan röra sig kring eller handla om döden på ett eller annat sätt helt plötsligt. Allhelgona och det lyser så fint på kyrkogården. Jag tänder ljus hemma hos mig. Borde kanske åkt till stan och tänt på graven men hade så mycket förra helgen och nu i helgen jobbade Isäntä och så nästa helg då bär det av till systrarna. Jag önskar att jag ägnade mer tid åt graven. Att jag tog mig dit och pratade med den lite. Mamma pratar jag ju med i alla fall.
Det mesta jag ser på tv för tillfället, ja även bio, rör döden på ett eller annat vis. Någon har en förälder som dött eller barn som dör eller kanske både och. Det är ett ämne som finns runt mig på alla sätt och vis för tillfället.
När jag pratade om det här med en vän för ett tag sedan så började jag fundera kring vad jag saknar allra mest. För det där att inte kunna ringa och prata det har jag liksom vant mig vid nu. Efter tio år så är inte att kunna ringa till mamma något som jag ser som en del av min vardag. Jag pratar med de runt mig istället. Men det jag saknar är kärleken. Kärleken som en känner från en förälder i mitt fall en mamma. Det kan ingen annan människa ersätta eller försöka ge. Kärleken som en mamma har till sitt barn eller min mamma hade till mig den kunde bara hon ge och den saknar jag ofta. Jag saknar hur min mamma sprudlade av liv, hur hon fick alla runt sig att vara glada. Att hon var helt galen. Jag överdriver inte, minns en gång när jag klagade på att hon satt upp en ful gardin i mitt rum. Sa väl något i stil med att "den ser ut som en trasa" med glimten i ögat. Mamma jagar i fatt mig, plockar upp mig och går ut med mig till soprummet. Där hon sedan försöker slänga ned mig i soptunnan. Jag var kanske tolv år eller nåt. Det är en sån grej som bara galna mamma kunde göra.
Snackar en skit är en skit och då ska en längas bort. *ler*
Jag var ju så vuxen tyckte jag när det hände. Men idag tänker jag att jag var ju ungefär i systerJs ålder. Huja. Det är ju inga år alls. Men tiden går och såren är inte längre öppna och variga. Men de finns där och det kommer de nog alltid att göra. För att förlora en förälder är som att förlora en del av sig själv. Den delen som alltid trodde på det en gjorde. Den delen som alltid har kärlek över. Den delen som lyckades stötta utan att det kändes. Som lyckades prata en till rätta utan att en förstod vad som hände.
Min mamma sa alltid, tänk på att du måste träffa rätt kille. Du har så stort behov av kärlek att du måste träffa någon som kan ge dig det. Jag har alltså alltid haft det men nu är hålet dubbelt, för nu måste även mammakärlekenshål fyllas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar