Åt frukost tillsammans med ett UR program som heter Osynliga sår. Har inte sett det förr utan råkade bara hamna där. Förstår inte varför det är så. Så klart handlade det om barn som förlorat någon av sina föräldrar. Varför är det så att jag alltid hamnar framför dessa program? Kanske för att jag behöver dem. För att jag inte direkt har någon att prata med om hur det känns. Det var en liten flicka som sa att "jag brukar ofta titta på kort". Det gör jag med, för mig är det det enda som är kvar. Jag har i stort sett ingen, förutom min syster, att prata om mamma med. Det är inte så många som jag träffar som träffat henne om jag säger så. Jag brukar ofta titta på kort. Jag är helt galen i alla de gamla bilderna jag har på mamma, mig och min syster. På min familj. Jag vet att det kanske låter dumt, för jag har ju en familj. Pappas familj. Men den kan inte mäta sig. Den familjen har jag inte vuxit upp med, jag har inte bråkat med den. Jag har inte testat den och stötts och blötts med den. Som pappa sa utan att tänka på det, men det är sånt som gör så ont, när han skulle beskriva hur det var att bo i Singapore så sa han "jag hade ju familjen med mig" Men det var inte hela familjen. Dessa ord som han sa utan den minsta mening att såra gör så ont i mig. För det får mig att känna som att jag inte har någon familj. Jag står utanför. Det kommer jag nog alltid att göra. För en familj är en grupp människor som man vuxit upp/ihop med. Som man känner utan och innan. Som förstår en, som det går att bråka med och gråta för. Jag har nog bara visat min riktiga sårbarhet för min pappas familj en gång och det var när jag blev sårad av en annan. Den sorg jag alltid bär på, sorgen efter mamma. Den visar jag aldrig för någon. Jo för Isäntä och jag skriver om den här men jag har så svårt att prata om den. Jag var tjugo tre år. Kanske är det så att en anses vara vuxen då. Vuxen nog att ta hand om sin sorg själv. Men hur ska en kunna ta hand om den då jag inte vågade gå till min pappa och gråta. Jag hade ingen trygg famn att gömma mig i. Mycket möjligt att jag hade det i verkligheten men jag kände det inte. Min mamma, precis som de flesta andra mammor kan jag tänka mig, kände alltid på sig när det var något. Jag behövde aldrig komma till henne hon kom till mig. Hon kom och frågade hur det var, hon kramade om mig och lät mig bara vara. Jag fick gråta och vara ledsen. Det fanns ingen annan än min mamma som varit den kanalen. Nu var den borta. Vad skulle jag göra? I den situation när jag var som mest sårbar skulle jag vara stark då och säga "pappa kom till mig! Jag behöver dig!" Ta hand om mig. Krama mig och säg att allt blir bra. Säg att du älskar mig och allt sånt som mamma brukade säga. Jag orkade inte det. Kunde inte. Ville konstigt nog inte såra pappas nya familj. Ville inte verka besvärlig för dem. Vara duktig. Helt plöstligt var min enda familj en familj där jag oftast bara känt mig som en gäst. Förstå mig rätt, jag älskar dem alla. Men det är inte så att jag åker hemhem till dem utan jag åker på besök. Jag har inget flickrum som jag kan bo i. Jag vet inte vart allt förvaras och kan inte se om böckerna i bokhyllan bytt plats. Som jag kunde hemma hos mamma. Jag kan inte bara gå och ta mig en macka. Jag vet det är urdumt, de skulle inte bry sig. Men jag...
Jag kämpar med dessa känslor varje dag och varje gång jag åker hem. Jag säger hem trots allt. För det är det enda hem jag har kvar, den enda familj jag har kvar och jag älskar dem. Länge kände jag mig som det svarta fåret i en familj av ekonomer och ingenjörer. Men sakta men säkert har jag fått en budsförvant. Min lillebror, som jag känner igen mig så mycket i. Han brinner precis så som jag brann. Teatern det var mitt, musiken är hans. Jag ser glöden och lyckan i att skapa. Jag känner igen mig.
Det här är nog de viktigaste rader jag skrivit på väldigt länge, de sannaste och jobbigaste. Det ligger en hel hög med snorpapper brevid mig. Tårarna har strömmat och jag har varit tvungen att pausa för att gråta färdigt. Men nu finns de där, på pränt. Mina sannaste och jobbigaste ord. Ord jag är livrädd att de ska såra och skapa ett gap när allt jag vill är att de ska skapa närhet. Det är ord jag inte kan säga rakt ut, för jag har inte den styrkan.
Till min familj - jag älskar er!
Till min mamma - jag saknar dig!
6 kommentarer:
Sitter med tårar framför datorn på jobbet. Du skriver från hjärtat och det är verkligen gripande. Jag kan bara ana det du gått igenom. Fungerar själv som en struts när allt är tråkigtledsamtotäckt. Vill bara stoppa huvudet i sanden och skratta vidare. Så även mot dig och din sorg. Har inte funnits där på det sättet för dig. Förlåt. Skickar en värmande kram. Din mamma är min idol.
Det har ju kanske varit svårt för omgivningen att förstå hur det varit oxå. Då jag mest gått omkring med ett leende på mina läppar och låtsats som om det inte varit något problem. Jag vet att du alltid finns där och det är det som räknas.
Tänker på dig och känner med dig!
Fina du!
Jag börjar alltid gråta när du pratar om din mamma eftersom jag tycker att det är så orättvist att någon ska dö så pass ung och för att jag blir ledsen för din skull eftersom jag vet att du saknar henner enormt mycket.
Jag har ingen erfarenhet själv av döda föräldrar (tyvärr så kommer ju den erfarenheten för eller senare), däremot så vet jag hur det är att ha en pappa som förlorade sin pappa när han var 20 år. Det kommer nog alltid finnas en känsla av sorg över honom att han inte fick lära känna sin pappa i vuxen ålder.
Nä, nu måste jag sluta grina innan nån kommer in på kontoret.
Jag kan känna igen mig i mycket som du skriver. Jag kände visserligen aldrig min pappa, men han har alltid lämnat ett hål i mitt liv. Nu, när min syster valt att inte delta i livet längre (hon lämnar aldrig sin lägenhet och mamma är den enda som får komma dit), så känner jag att inte jag heller har en familj att åka hem till. Mamma behöver mest stöd och någon att prata av sig med. När jag tänker efter har jag nog aldrig haft någon att luta mig mot som du, men familjen är familjen. Den går inte att ersätta. Möjligtvis om man får egna barn, men vuxna behöver också stöd. Jag har haft Daniels familj. Hans mamma är mycket som jag saknat i min egen mamma. Men blodsbanden... Tillhörigheten... Nä, man är vilse och man måste uppleva det för att förstå. Jag förstår.
Kram!
- ic
Även om jag saknar mamma så känns det lättare liksom nu när jag faktiskt är vuxen! Jag känner att hon håller sin hand över mig, det hon lärde mig är den handen. Hennes sätt att tänka, hennes moral. Visst var den inte alltid samma som jag, men vi hade bra diskussioner. Det är det bästa en kan få med sig. Men hem - det är det hem där jag bor nu och det jag skapar själv - det känns vuxet och skönt faktiskt. Nu var ju min mamma åtminstonde pensionär, så det känns bättre än en ung. När lillebror dog var det värre... Att dö när en ska leva för fullt är inte ok. Men om han hade levt i den värld vi nu lever i (och inte i ett rosa skimmer) hade han inte haft det bra. Han var ju så sjuk. Det var en befrielse att han dog men jag saknar honom ofantligt. Drömmer så mycket om honom, det påminner mig och det ÄR som en stor sorg. Småsyskon ska inte bli sjuka och dö... Föräldrar ska det, men det är svårt iaf. Mammas död (och även mina avlivade djurs faktiskt)förberedde mig ändå inför lillebrors - jag vet att jag överlever det värsta.
Men sen när föräldrar blir himla gamla och faktiskt ganska jobbiga kan det vara himla jobbigt också! Då känns det skönt att en dog tidigt och att jag kommer ihåg henne i sin krafts dagar - som din mamma! Hon håller HELT KLART sin hand över dig eftersom du tänker i hennes banor. Sen finns det ju änglar också ;)
*kram*
Skicka en kommentar