Så här drygt ett och ett halvt år tillsammans med Isäntä inser jag vilken tur jag haft. Under dessa fantastiska månader har vi inte haft ett enda rejält bråk, jag har inte en enda gång tvekat om jag gör rätt. Jag har inte känt mig som en dålig partner eller tvekat på att det är honom jag vill vara med. Som jag sagt många gånger förr; jag har hittat hem.
Så klart får dessa tankar mig att fundera över mina tidigare relationer. Vad de inneburit för mig och hur jag upplevt dem. Allt så klart i jämförelse med hur jag har det nu. Det är svårt eller näst intill omöjligt att inte göra den jämförelsen. Går det någonsin att göra någon bedömning utan att jämföra med annat?
Det som slår mig är att jag nu lever i balans. Mina två tidigare relationer har varit varandras motpoler där den ena var mer som ett kompisskap och den andra en passionerad historia med höga toppar och djupa dalar. Nu lever jag i en relation som är fylld till brädden med kärlek men utan de galna topparna och dalarna. Jag känner ett lung och en inre ro som jag inte känt på många år. Jag känner mig stabil, trygg och hemma. Jag kan med säkerhet säga att med Isäntä vill jag leva resten av mitt liv, jag kan säga det med tyngd och mena vart enda ord.
Det är märkligt att det är så spännade att göra jämförelser. Att fundera över det som varit och kanske på så sätt lösa gåtor. Många har sagt till mig att de sett saker i mina tidgare relationer, sånt som jag inte sett, inte brytt mig om eller blundat för. Nu när jag har något annat att jämföra med så är det lättare att se det som andra pratat om. Jag kanske inte alltid ger dem rätt, men jag har större förståelse för vad de sett.
Jag kan lugnt säga att jag är en annan människa idag än jag var för bara två år sedan. Jag har mycket mer tid och ork över till livet. Jag oroar mig mindre och låter andra ta hand om sina problem själv i större utsträckning. Självklart finns jag där om de behöver mig men jag tar inte steget och är inte den som ska fixa. Jag väntar tills de visar att de vill ha min hjälp. Det är ett känsligt område för mig det där, kanske till och med lite minerat. Men jag försöker släppa och jag försöker se till mina behov, vad jag behöver. Det är inte alltid lätt och jag måste jobba stenhårt med att sätta mig själv i första rummet. Tänka att mina önskningar oxå är viktiga och att de spelar roll för andra. Jag får med Isäntä chans att ta hand om mig själv, jag ser mina behov och mina problem på ett nytt sätt. Jag är i fokus för mig själv. Jag har inte placerat mig utanför och det är inte andra som måste ges den uppmärksamheten. Går det att bli medberoende till psykiskohälsa?
Sakta men säkert förstår jag vem jag varit och vad jag blivit. Sakta men säkert börjar lillaA titta fram igen. Tryggare än på länge står jag med båda fötterna på jorden och önskar inget annat än att framtiden ska ordna sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar