Det började med att jag doppade tån, det var kallt och jag ville inte mer. Men så helt plötsligt bara slängde sig kroppen ned, dök djupt och försvann. Det svarta vattnet omsluter nu min kropp och jag har svårt att andas. Kl är 13:24 och jag vill bara att du ska hålla om mig och säga att allt är ok. Att jag oroar mig i onödan.
Jag badar i den svarta sjukans hav, den som sliter ned mig någon gång då och då. Det är bara att erkänna, jag är svartsjuk. Men inte som de flesta är, mot personer. Jag är bara svartsjuk, blir ledsen för att jag delat honom. Eller för att andra varit där och pillat före mig. Jag vill ha ensamrätt bakåt i tiden...
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att det inte fungerar så. Plus att jag nog inte vill heller för då hade det ju vara som att vara tillsammans med en 30 årig oskuld. Så mitt förnuft säger mig att jag är extremt fånig och att jag inte skall bry mig. Men känslan badar i det svarta vattnet och njuter av att se mig lida. Den dumma elaka känslan. Varför ska den ställa till det så för mig, varför ska den vara så retsam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar