Som den obersvante läsaren säkert sett har jag under en lång tid nu läst Emma Goldmans bok, Anarkistiska minnen, om sitt liv. Det är ingen såndär bok som en slukar men jag älskar den. Det finns inget bättre än att läsa om kvinnor som kämpat och som gjort avtryck.
Frågan jag ställer mig är dock, varför syns inte kvinnorna i histiorieböckerna? Varför måste jag läsa separata böcker för att hitta kvinnor. Har precis läst om Louise Michels eller La Vierge Rouge som hon kallades och hennes kamp under Paris kommunen. Alltså i alla andra historieböcker kring ämnet så nämns inte en enda kvinna. Eller jo nu överdriver jag men det är ytterst sällan. Kvinnor existerar oftast bara i bisatser...
Det allra vanligaste ämnet när det gäller historia, och det jag tycker är mest ointressant föra att det i stort sett bara handlar om män, är krig. Krig skildras oftast på ett traditionellt sätt och ur ett manligt perspektiv. Det är soldaten som står i centrum eller möjligen politikern. Det är ytterst sällan som kvinnans situation skildras. Hur det var för henne att sköta allt, gård, barn arbete, hur det var/är att blir utsatt för våldtäkt och hur det är att se sitt hem och familj försvinna eller dödas. Hur det är som kvinna att finnas i en krigszon kan vi bara tänka oss in i. Men män tycker inte om att skildra sig själva som dåliga, dvs våldtäktsmän och barnadödare så detta får vi inte läsa om. Hur klarade de av att försörja sig när deras män var borta. Hur såg vardagen ut för den som hamnade mitt i kriget eller för den som stannade hemma. Hur var det att leva med i stort sett bara gamla, barn och kvinnor runt sig?
Är inte det lika intressant? Varför vill vi människor läsa om sensationer? Sensationsjournalistik har alltid varit populärt och det här gäller även hur kriget skildras, det intressanta är soldatens liv. Inte den vanliga människan som blir drabbad, det är totalt ointressant. *djup suck* Det är inte lätt att hitta böcker som skildrar män och kvinnor på samma vilkor. Som skrivits med en jämställdhetstanke dvs att inte bara utgå från manliga perspektiv. Det är ju inte för intet som begreppet HISstory används om historieskrivningen.
Därför blir jag så glad när jag läser den här boken, även om hon var tvungen att skriva den själv, *ännu djupare suck* för den skildrar en stark kvinna som arbetar för sin sak. En kvinna som tänker mycket och vars tankar är aktuella än i dag. Som det här, när hennes älskare ville att hon skulle upphöra med politiken för att bara ägna sig åt henne.
"Jag kunde omöjligt förlika mig med en kärlek som nekade den älskade rätten till sig själv, en kärlek som bara kunde blomstra på den älskades bekostnad."
Hennes tankar finns än idag, många kvinnor känner dem och många kvinnor lägger än idag sina behov åt sidan för att få vara med den "perfekte mannen". Men det är ett annat ämne som jag återkommer till.
Fram för en mer jämställd historieskrivning, och från och med idag vill jag inte höra tankar som "men det var ju männen som styrde, eller vi måste ju skildra historien som den var och det här är ju det som är intressant" Jag blir galen! Visst var världen mindre jämställd och männen tog större plats, men det betyder inte att halva jordens befolkning inte existerade. Inte tänkte, inte fanns inte hade en vardag. Hur korkade får ni lov att vara!?
Män har skrivit historia utifrån sitt perspektiv, män har valt vad vi ska tycka är intressant, vad som anses vara viktigt. Män verkar inte tycka att det är viktigt att veta hur kvinnor levt, hur de tänkt hur de hanterat sin vardag. Halva jordens befolkning står mer eller mindre utan historia då det är HISstory som skildrat.
Jag blir såå arg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar