Jag tror inte att sorg är något som förvinner. Den blir lättare att leva med och sorgen blir en del av ens personlighet. Den tonas dock ned med tiden. Men den är alltid en del av ens personlighet. Jag har min och den kommer alltid att finnas där. Inte så att jag går omkring och är ledsen varje dag eller att jag ens tänker på den eller mamma. Men ibland kommer det ögonblick då jag längtar så mycket efter henne, ögonblick då jag blir ledsen och verkligen känner av sorgen och saknaden.
Det som händer i mig då är att jag blir öerhört sårbar, minsta lilla och jag blir svartsjuk eller sårad. Alltså jag hade kanske inte brytt mig annars men då sorgen kommer upp till ytan så tar den sig andra uttryck. Jag blir besviken över en baggis eller som sagt min knasiga egenskapade svartsjuka träder fram. Inte för några långa stunder, kanske en timme eller så men lika fullt så kommer den, och allt beroende på sorgen.
Självklart händer samma saker eller känner andra på samma sätt, men för mig finns det en tydlig linje mellan min sorg och mina känsliga perioder. När jag börjar titta på foton av mamma och längta efter henne så kan jag nästan med hundraprocentig säkerhet säga att händer det något nu så kommer jag att tycka att det är mycket värre än vad det i självaverket är. Så fungerar sorgen för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar