Närvaro

För att bli mer närvarande måste vi acceptera det som är, för först när jag accepterar nuet kan jag göra något åt det. Om jag fastnar i hur det borde vara går det inte att göra något åt situationen.

När jag hörde orden, var det som att de talade till mig. Inte för att jag inte är närvarande eller för att jag vill vara någon annanstans eller att mitt liv borde vara på ett annat sätt. Utan för att det är så självklart att det är på det sättet. Det är trevligt att ibland få självklara sanningar tilldelade. Sanningar som en håller med och helt och fullt. Sanningar som säger något om ens sätt att leva.

Jag är en anpassningsbar människa, med det menar jag inte att jag är mesig, utan att jag kan hantera de flesta situationer. Visst kan det vara svårt ibland att släppa det som var ursprungs tanken. Det som jag kanske såg fram emot mer än något annat just då. Men när jag väl släpper den och tar till mig det nya så märker jag att det oftast är mins lika kul, intressant eller vad det nu var jag var ute efter. Ok det blev inte picknick som jag tänk, istället blev det bad. Visst blir jag besviken och släpper ut den, förstör kanske för andra för att jag släpper ut min besvikelse som en rutten äggfis. Men när det är över så går jag in i det nya, det andra med lika mycket entusiasm som ursprungsplanen.

Men kanske är det så att det inte är rättvist mot andra att släppa ut illaluktande äggfisar, dvs att sprida sin besvikelse som ett ångmoln. Kanske fanns det andra som verkligen ser fram emot mitt 2:a alternativ och då förstör ju jag för dem med min negativitet och mitt fisande.

Alltså större närvaro innebär även att känna in andra, vad de tycker och tänker och sedan att visa hänsyn. Det är inte alltid viktigt att säga vad en tycker, ibland kanske det är viktigare att se vad de andra känner och vill och sedan följa det. Trots att en själv inte vill. Så närvaro innebär inte bara att acceptera snabba kast utan oxå att se andra.