Att inte veta är det värsta. Att inte veta skapar oro, onödig oro. För tillfället oroar jag mig hela tiden, kan inte tänka på något annat än det som kanske ska komma. Det är ju trots allt fortfarande ett kanske, jag vet ju inget än. Imorgon ska hon in på test och sedan är det ännu en veckan i ovetandets tecken. En vecka där jag ska gå och tänka på det allra värsta som kan hända.
Hon däremot ligger där bredvid mig och vet inget alls och hon verkar inte tycka att det är så illa. Hon plågas nog av annat...
Att veta gör att en kan handla utifrån vetskapen. Att inte veta ger handligsförlamning och känslokaos.
Allt gör bara så ont just nu, jag kan inte ta emot något. Vill bara krypa ned under täcket och hoppas på att den här veckan ska gå undan. Önskar att någon kunde komma och hålla mig i handen. Sitta med mig, bredvid henne. Stryka henne lite över ryggen samtidigt som jag berättar vilken fantastiskt vän hon är. Jag kan inte tänka på något annat. Sitter framför ett spel eller något dåligt på tv för att jag bara vill fly bort. Bort från all smärta och oro.
Går igenom dagens skörd av jobb, en hel del i stan där jag bor. Inga för lärare dock. Men jag har inte ens kraft att gå igenom dessa och titta om det skulle vara något som skulle passa mig. Något som skulle kännas ok bara så att vi får in lite mer pengar till hushållet. Men allt känns bara skitjobbigt och dötrist. Det dränerar en verkligen att inte veta.
För att slippa lite grubblande och funderande ska jag nu ta tag i den här grushögen till lägenhet.
1 kommentar:
Jag har missat inläggen om hur sjuk hon var. Det gjorde mig ledsen att läsa. Hoppas innerligt att allt blir bättre.
Skicka en kommentar