Stormen har lagt sig lite. Jag har fattat ett beslut och jag sagt åt mig själv att inte har så brått. Det kan ju hända att det bara är en allergi. Det kan ju faktiskt hända...
Så jag väntar med att släppa ut min oro, den ligger i magen och gror. Den göder sig på kakan jag äter. Växer till sig och så kan jag inte hålla emot längre. Tårarna rinner. Men så återvänder jag till min tryggande tanke "det kanske bara är foderallergi"
Känslorna svallar och jag har svårt att koncentrera mig på något vettigt ändå får jag så mycket gjort. Hela jag är som en enda motsägelse just nu.
2 kommentarer:
åh, det är så synd om djur som har ont och om deras nära som också värker!
jag hoppas jättemycket att det ordnar sig!
Får jag bo i ditt inre rum? kanske var en...
Tack Maria, det gör jag med.
Ja just, den är ju min favvo hur kunde jag glömma den.
Skicka en kommentar