Äntligen har läsningen kommit igång igen.
Nu har jag läst Ensamhetens vin av Irène Némirovsky
"Hélène har en olycklig barndom i en rysk lantortsstad med en kylig, självupptagen mamma och en förmögen men frånvarande pappa. Den enda person som bryr sig om henne och ger henne kärlek är hennes älskade franska guvernant, vars närvaro dock alltid är hotad av mammans nyckfullhet. För modern är Hélène mest ett hinder i hennes extravaganta men provinsiella societetsliv. Så småningom ta sig modern en älskare, därtill hennes kusin, vilket slutligen berövade Hélène alla illusioner om familjelivet och kärleken. Så sveper revolutionen in över Ryssland och familjen tvingas fly, först till Finland och sedan till Paris, fär Hélène, nu en ung kvinna, erövrar sin självkänsla och till sist vägar utmana sin tyranniska mamma."
Den här boken känns lite klassisk. Inte klassisk som i klassisk litteratur men som i en typisk berättelse. Det sårade barnet som växer upp och blir stark. Som mognar och inser. Men trots detta så gillade jag den. Det fanns en slags kyla i skildringen och språket som tilltalade. En distans till berättelsen och människorna i den. De här distansen gjorde historien än mer intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar