I fredags var det skolridning som stod på schemat. Framdelsvändningar. Det gick hur lätt och smidigt som helst. Hästen jag red Caspar visste precis vad vi skulle göra så han fick lära mig. Det är alltid lika kul och jag längtar redan till nästa tillfälle. För det enda som känns jobbigt är att jag inte kan öva på det vi lär oss mellan gångerna. Jag skulle vilja göra precis så som jag gör när jag tränar hund. Öva öva öva. Vi skulle tex galoppera och visst kan jag det, men den stackars hästen fattade ju inte alls vad jag ville då jag inte vet hur jag startar en galopp på rätt sätt.
Jag måste på bibblan och låna mig en bok om ridningens grunder så att jag kanske kan läsa mig till vad jag vill kunna.
Den här gången var inte mina två tjejer där, men en annan tjej ur min grupp hjälpte mig till rätta. Jag skulle nämligen rida misstänker jag stallets största häst. My god. När han travade kände jag min som en säckpotatis på ryggen jag skumpade fram som bara den. Alltså inte när jag red lätt då utan när vi skulle förbereda för skritt. Det gick ju inte att sittta ned och följa med... skumpelidum skumpelidump, stackars hästrygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar