Sårbar

Ibland blir allt bara så himla fel. Jag hade sett fram emot att cykla ut på klubben och träffa gamla klubbisar som ska hit och tävla. Men mina ben orkar inte så jag försökte komma på någon annan lösning. Nå väl det blev bara fel allt och nu känner jag min helt plötsligt inte välkommen längre. Det är så himla lätt att allt blir fel. Det här är människor som jag inte umgås med privat men som jag ändå har kul ihop med när det är klubbsaker. Tänkte att det skulle vara trevligt att träffa lite Umeå bor. Nåja.

Det jag förvånas över är min sårbarhet, att jag blir så rädd. Det kändes nästan som att jag var 20 igen. Då på den tiden då jag inte vågade ringa folk för att jag var rädd för att de skulle säga att de inte ville vara med mig. Jag kunde till och med vara rädd att ringa mina allra bästa vänner ibland. Tänk om de säger "nej inte ikväll" Utan att de tänkte på det så kunde sånt göra så ont i mig och genast trodde jag att jag inte var älskad eller nåt.

Kanske beror det på chocken av att trilla av ponnyhelvetet, men jag bara stod där i köket och grät samtidigt som jag lagade middag. Allt blev bara så himla fel och jag var inte det minsta sugen helt plötsligt. Varför? Det är ingen nära vän som gör det här mot mig, det är en person som jag egentligen inte gillar. Ändå blir jag så sårad. Kanske är det chocken kanske är det bara glädjen av att det är någon "hemmifrån".

Nu ska jag sätta mig och titta på allt mitt fina garn som trillade ned i lådan idag. Tack underbara sötaste finsysterL. Du hade så klart plockat helt rätt. Stickning är terapi och kanske teraperar jag mig genom den här kvällen och kommer ut starkare på andra sidan. Får se om jag överhuvudtaget cyklar ut till dem imorgon eller hur det blir.

Varför tar jag alltid avstånd så fort jag möter lite motstånd? Det är så typiskt mig. Rädslan kommer krypande. "De vill inte ha mig där" Då ska jag minsann inte heller gå dit. Och på så sätt har jag skapat ett ännu större gap.