I flera dagar eller veckor har jag nu funderat över det här med att skaffa barn. Framför allt var det min vän I's inlägg som började skapa griller. Jag har så länge jag kan minnas, eller så länge jag tycker att jag kan fatta mogna beslut i alla fall, tänkt att jag inte ska ha barn. Jag vet inte varför, kanske är det bara för att jag inte tycker att jag är klar med mig själv och därför inte kan tänka in barn i min ekvation. Jag vet inte, men det har varit så självklart. Fram till för några veckor sedan då två av mina närmaste vänner berättade att de ska ha barn. Vet inte varför det blev så just med dem. Har ju en massa andra kompisar som har barn och då har det inte alls kännts så här.
Jo till det jag känner, jag känner fortfarande att jag har massor kvar. Framför allt känner jag att jag skulle vilja ha råd med en hel del saker innan jag ska måsta försörja ytterligare en individ. (Försörjer ju redan två hundar) Men så kommer det över mig, tänk om jag kommer att ångra mig? Tänk om jag när jag kommer in i klimakteriet kommer att sakna att jag inte skaffade barn? Alla dessa frågor och de skapar en stor mäng känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Kanske är det för att det för mig som kvinna är så definitivt, jag vet att efter en viss ålder så är det försent. Som man går det ju hur länge som helst, typ. Kanske är det så att mitt undermedvetna säger åt mig att du vill nog det här ändå, du vet bara inte om det. Eller så är det just det där med att det är så defenitivt. Ja men jag väntar nått år till så får vi se hur jag ställer mig då. Än är det väl inte försent. Det finns väl förstföderskor som är betydligt äldre än vad jag är. Så jag ger mig själv något år till sedan kan jag ta den här diskussionen både med mig själv och med Isäntä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar