osjälvständig jag?

Har alltid tyckt att jag är är en självständig människa, en sådan som fattar egna beslut och gör det som faller mig in. Inte så att jag sårar andra på kuppen men att jag har en egen vilja och inte bara följer strömmen. Den här tanken om mig själv har jag länge förlitat mig på, att jag är stark och självständig.

Men som med alla teorier finns det brister. Det här är en brist som skapar mycket frustration i mig och runt mig. Den påverkar min närmaste omgivning. Jag påverkar mig själv. Jag fattar inte mina egna beslut. Jag anpassar mig och gör som så många kvinnor före mig, offrar sig. I uppoffrandet ligger det för många kvinnor och även för mig en önskan eller vilja om att få samma sak tillbaka. Det är det som är själva grejen, när det gäller uppoffringar. Men det blir fel, det går ju inte att kräva sånt. Framförallt går det inte att kräva något utan att säga vad en vill. Det går inte att offra sig till en önskan.

Sakta men säkert har jag anpassat mig, skapat en rutin som jag sedan låter gå ut över andra. Jag blir sur och på dåligt humör om jag inte får tillbaka det jag tycker att jag ger. Dvs en klassisk offerroll. Skulle jag vara ett offer? En osjälvstädig människa, det går liksom inte att förstå. Tycker att jag är stark och står med båda fötterna på jorden, att jag är medveten om mina val och vad jag gör. Men inte i det här fallet. Då offrar jag mig... jag spelar kvinna. Jag är något jag alltid föraktat hos andra.