Jag vill vara pojkvän!

Nu kanske det här låter lite befängt men jag vill faktist vara pojkvän. Jag är mycket heller tjatad på än den som tjatar. Nä tänker du, men du behöver ju inte tjata. Nä visst det behöver jag inte alls. Jag behöver inte tjata. Men jag har svårt att släppa sånt som är så djupt rotat i mig, sånt som är djupt rotat i mig antagligen för att jag är tjej. Jag har fått lära mig dessa saker för att jag är tjej. För att min familj tycker att det är viktig kunskap för en tjej.

Jag tror inte att min familj är så annorlunda från andra familjer. Tjejer får lära sig sköta ett kök och killar får lära sig att skotta och klippa gräsmattan. Men hallå! Hur svårt är det!? Efter att ha skottat en gång så kan en ju det... Jag blir galen på vår könsfixering. Jag blir trött på att vara den som ska lära min partner hur en ska sköta ett kök. Jag förstår varför så många tjejer/kvinnor resignerar och bestämmer sig för att själva ta hand om köket och allt vad det innebär. Det är inte kul att tjata och gnälla. För hur jag än försöker framställa mina ord blir det tjat och gnäll.

Jag önskar att jag kunde sänka mina krav på hur jag vill att det ska vara. Men som sagt det gäller sånt jag fått lära mig från det att jag fick börja hjälpa till i köket. Sånt som för mig är självklara saker som:

- att trasan sköljs ur med kallt vatten och sedan vrids ur ordentligt, annars blird en sur.
- att mat i frysen inte mår bra av luft.
- att vissa saker mår bättre på vissa platser i kylskåpet.
- att en packar rester utifrån hur många som ska äta.
- att det inte är bra att värma samma rester två gånger, se ovan.
- att sånt som ska till återvinningen disks ur, annars stinker det.

Ja listan kan göras ännu längre. Men det här är för mig självklara saker, självklara antagligen för att jag är tjej och har vuxit upp i en matintresserad familj. Därför skulle jag vilja vara pojkvän. Tänk att få vara kille! Tänk att få växa upp i ett kök där en aldrig gör fel. För det är så jag föreställer mig att det är att vara kille. Föräldrarna (läs mammorna) blir glada bara för att pojkarna hjälper till och ser mellan fingrarna för att att det inte blir så bra gjort. Hade det varit en tjej så skulle mamman ta för givet att hon kunde det och om så inte var fallet skulle hon undervisas. Jag vill inte vara tjej! Jag vill inte ha uppgiften som min partners lärare! Det är en förälders uppgift inte en partners! Jag vill mycket heller vara någons pojkvän, vara den som blir utbildad. Jag skulle med glädje tacka och ta emot för att jag får lära mig nya saker. Inte vara någon tjatare. Jag hatar att vara tjatare, jag hatar att samhället och könsfördelningen gör mig sånda. Att jag sitter på den typen av kunskap.