Vaknade på söndagen med en orolig känsla i kroppen. Kände på mig att dagen inte skulle bli bra och hade jag rätt? Ja! Det blev en skitjobbig dag. Jag bara kände mig dålig och usel, som om att alla människor i hela världen är bättre än jag. De är bättre på att röra sitt lillfinger, eller sätta sig upp i sängen till och med. Inget jag gör är tillräckligt bra.
Det tog tid för mig att förstå kopplingen då jag bara kände mig usel eller uslast. Men så klart att det är jobbrelaterat. Att jag aldrig får ett jobb eller att jag måste flytta för att få ett jobb. Det skapar en oerhörd ångestansamling i mig att jag måste flytta. Bara själva tanken på att jag kanske måste bo i någon annan stad som inte har pendlingsavstånd får mig att må illa.
Ni kanske tänker, men det är ju bara att sätta sig på flyget. Men hur lätt är det med två små hundar? Jag vill inte att de ska flyga i bur nere bland bagaget. Tänk om de kommer bort som Bessie? Nä jag vill bo så pass nära D att jag kan ta bilen hem. För Umeå kommer alltid att vara mitt hem. Det är där jag vill bo.
Visst tro inte att jag inte söker jobben längre bort, för det gör jag. Men jag mår så illa av det att jag inte vet om det är värt det. Vill bara lägga mig ned i sängen och storgråta. Varför finns det inga jobb här i närheten? Inte har de hört av sig från Vännäs än heller...
Jävla piss och skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar