Kommunikation

Tänk att det ska vara så svårt att kommunicera.

Det kan vara svårt att säga vad en tycker och känner men det kan vara lika svårt att lyssna och ta emot det som sägs. Kommunikation handlar för mig om båda delarna. Att kunna/våga säga vad en känner och att kunna beskriva ens känslor så att omvärlden förstår. Lyssnadet är minst lika viktigt för vad ger det att någon sitter och berättar något jobbigt för mig om jag inte lyssnar och tar det som sägs till mig. Jag tror nästan att äkta lyssnande är det allra svåraste. Att lyssna utan att berätta om sig själv, utan att ta åt sig att bara lyssna och gå in i den berättandes känsla.

Oftas kan vi göra det när våra vänner pratar. Kanske för att det inte handlar lika mycket om oss själva då. När min partern pratar däremot måste jag verkligen anstränga mig för att inte gå in i fällan och tycka synd om mig själv, jag måste säga till mig själv "Du lillaA nu handlar det inte om dig, det handlar om han som pratar". Det är dennes upplevelse som är viktig. Inte min, det kan jag berätta om sen. Men my god vad svårt det är! Svårt för att den som berättar om hur den känner kanske inte alltid gör det så sakligt eller smart. Jag har fått lära mig om jagbudskap, att alltid utgå från min själv när jag pratar, inte säga "måste du göra så..." utan istället inleda med att "jag känner eller uppfattar situationen si eller så" För min del underlättar det mitt kommunicerande då jag berättar om mig, min situation, hur jag uppfattar något. Det är inte sanningen, utan bara min subjektiva mening. Så som jag uppfattar det.

Jag säger inte att jag är någon slags kommunikationsguru, eller expert eller för den delen bäst i världen på detta. Det är svårt, djävligt svårt. Det är svårt att kommunicera vad jag känner utan att såra, skulle nästan kunna säga att det är omöjligt. För det går aldrig att veta hur den andra kommer att reagera på det jag säger. Men det är lika svårt att lyssna, att sätta sina egna problem åt sidan och bara vara där för den som behöver. Lyssnandets konst är nog den svåraste. Eller i alla fall tycker jag det, som inte har några problem med att prata och eller berätta vad jag känner.

För mig är det viktigt att få möjdlighet att berätta varför jag är ledsen eller varför jag känner mig sårad. Även om det kanske är självklart så är det viktigt att jag har fått sagt det för då vet jag att personen som lyssnar förstår situationen rätt. Den gissar sig inte bara till vad som är sanningen utan har fått svart på vitt att det var si eller så. Det för mig är nyckeln till en fungerade kommunikation. När en börjar gissa då är en ute på svajig is. Att våga fråga när det känns fel, att våga lyssna och att våga berätta vad en känner. Alltså allt handlar om att våga släppa en annan person så nära sig själv det bara går. Det är nog det som är allra svårast. När jag älskar någon vill jag ju inget annat än att den personen ska vara glad och lycklig. Att jag kan göra vad jag kan för att den ska känna sig trygg med mig. När jag misslyckas i det uppdraget känner jag mig dålig och usel. Jag tar på mig saker som jag kanske inte borde, för ibland går det inte att göra något åt situationen. Det kanske räcker med att det finns förståelse för den och att båda parter agerar utifrån den förståelsen. Men som sagt då måste ju kommunikationen fungera. Allt kommer tillbala till detta viktiga.

Äkta kommunikation för mig handlar om
- att våga fråga vad som är fel
- att våga berätta vad en känner
- att våga lyssna på den som berättar