Jag tycker om att vara vanlig.
Pratade med en vän för några dagar sedan om att vi alla har en massa nojjor eller snarare är kufiska på ett eller annat sätt. Först så verkar vi kufiska vid första intrycket och sedan ganska normala för att sedan bli kufiska igen. Vår slutsats var att vi alla är kufiska under ytan. Men jag insåg då att min kufiskhet är att jag är väldigt vanlig och normal. Eller i alla fall är jag det i mitt eget tycke. Jag utmäker mig inte med konstiga kläder eller en annorlunda stil, jag är inte speciellt högljudd och inget bombnedslag. Jag har inga fantastiska och nyskapande tankar om världen. Jag älskar sånt som är vanligt och hatar sånt som ska hatas. Jag är med andra ord väldigt vanlig och jag älskar det.
Länge har jag trott att det är viktigt att vara speciell och annorlunda att utmärka sig på ett eller annat sätt. Att inte vara den som smälter in. Men nu skiter jag i allt sånt och vill inget annat än att vara den jag är, mitt vanliga normala jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar