Det här är den andra boken av Camilla Läckberg som jag läser. Måste säga att jag blev lite mer imponerad av den här än Predikanten. Det är väl ingen gastkramande deckare eller så där spännande så att det inte går att sluta läsa. Men jag läste ut den på två dagar för att den är både mysig, trevlig och lättläst. Sedan är det alltid ett plus när det inte går att gissa vem som är mördaren…
”Huset var ödsligt och tomt. Kylan trängde in i alla vrår. En tunn hinna av is hade bildats i badkaret. Hon hade börjat anta en lätt blåaktig ton. Han tyckte att hon såg ut som en prinsessa där hon låg. En isprinsessa. Han sträckte ut handlen coh rörde vid henne. Blodet på hennes handleder hade för länge sedan stelnat. Kärleken till henne hade aldrig varit starkare. Han smekte hennes arm, som om han smekte den själ som nu flytt kroppen. Han vände sig inte om när han gick. Det var inte adjö, utan på återseende.”
Den här boken är en klar trea, lätt att läsa men lämnar inget direkt avtryck. Det var hur lätt som helst att gå vidare till nästa bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar