Att mogna och bli vuxen innebär till största del, för mig, att ta ansvar för sina handlingar. Att inse när det blev fel och om möjligt ställa till rätta och om inte så i alla fall be om ursäkt. Eller båda delarna. Det är en väldigt enkel ekvation. Som inte har något med stolthet att göra. Eller jo det har det nog. Men det borde inte ha, det borde istället ha med ödmjukhet. Ah "oj uppfattar du det så... det var ju inte meningen". Då får jag göra något åt det. Ja ha blev det så, jag ber så mycket om ursäkt.
Om jag tänker tillbaka på situationer som uppstått i mitt liv, kanske då framförallt i föreningslivet. Så har de oftat grundat sig i att människor inte förstår när de trampar på tårna eller när de gör fel. Blir det fel så bryr de sig inte och klampar vidare. Fast å andra sidan vill jag inte påstå att jag är någon mirakelkvinna, jag är oxå konflikträdd, eller i alla fall så har jag varit. Har lärt mig massor om mig själv de senaste två åren. Ja men i alla fall många av de konflikterna hade varit super enkla att lösa om bara kommunikationen fungerat.
Alla tar vi illa upp för olika saker och vi förstår inte varandra alltid. Så är det och det är ett fakta som vi alla måste inse. Vi pratar alla olika språk och det blir missförstånd. Det hör till. Men då hör det ju även till att inse när en gjort fel, och då räcker det inte bara att inse det själv utan för att såren ska läka måste båda parter inse detta. Om jag trampat någon på tårna så kan ju inte jag gå omkring i min värld och tänka att ojoj det där var illa så skulle jag inte ha gjort. För då kommer den där människan att vara sur på mig i evigheter. (Hehe... jag har bevis) Om det nu är en sådan människa. Alltså det krävs en tvåvägskommunikation. Jag ser att jag gjort fel, jag agerar så att den andra förstår att jag förstått det. Då kan jag med andra ord inte agera utifrån mitt sätt att tänka utan då gäller det verkligen att få den andra att förstå och acceptera min ursäkt. Men för att acceptera så måste jag visa att jag förstår.
Ah det är komplicerat att skriva om det här. Det är så enkelt i vardagen. Om D säger åt mig att "jag blev ledsen för... " eller "var du tvungen att göra så, det är ju inte så bra för att..." så måste jag ju bekräfta hans känslor att de är rätt. Om jag inte gör det så kommer han väldigt snart att försvinna. För då finns han inte. Jag tror nästan att det är det allra viktigaste för att få en relation att fungera att bekräfta den andres känslor. "Blev du ledsen..." Gjorde jag dig ledsen, det var inte meningen. Det är nog en av de svåraste sakerna men oxå de allra viktigaste. Att se att jag faktiskt gör någon jag älskar illa. Men det är faktiskt inte hela världen, för det kommer att hända igen och igen. Vi är levande varelser och vi är inte perfekta, vi gör misstag. Det viktiga i det här är att se vad som händer i omgivningen att se att det blev en felaktig reaktion eller nåt helt annat än vad jag tänkt. Se det, acceptera det och sedan försöka göra något åt det. Ett enkelt koncept.
Jag har växt upp, jag har insett hur mycket det betyder att få sina egna känslor bekräftade plus att bekräfta den andres känslor. *stolt* Det svåra är att lära sig hur? Det jobbar jag med nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar