Tar frustrationen först.
Tog fram dammsugaren för att göra det lite renare här hemma. Men förra städningens incident har gjort min hund rädd för den. Hon stressar och springer omkring som en yr höna. Så brukar det inte vara hon brukar ligga och sova och jag får nästan köra över henne med munstycket för att hon ska flytta sig. Förbannelse, nu måste jag börja om från början igen med hela dammsuge träningen. För det är inte roligt att ha en hund som inte är trygg i sitt eget hem. *suckar djupt*
Sedan stoltheten
Med ganska mycket ilska kvar i kroppen bestämmer jag mig för att gå en lååång runda. Så att jag kanske pratar av mig eller går ur mig all frustration. Ja jag pratar högt för mig själv när jag är ute och går. Så går jag där i min egen värld Chewie är ca 10 meter för mig och Lakrits kanske 20, då ser jag plötsligt att det kommer en man som cyklar med sin hund. Den är lös. Dessa brukar vara de allra svåraste situationerna jag kan utsättas för. En springande hund, vilken invit. Säger åt mina hundar att stanna, då jag tror att det inte blir lika mycket en invit för den andra hunden. Jag står kvar håller en tumme, hårt hårt för att båda ska stå kvar. Chewie är inga problem, trots höglöp... Lakrits däremot står och småhoppar på stället. Jag påminner henne om vad om ska göra. Med lite hårdare röst. Hon tvärstannar och står kvar. Hunden och cykeln passerar och jag kallar in mina hundar som kommer som skjutna ur en kanon. Såna där tillfällen älskar jag mina hundar mer än något annat. De är så duktiga!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar