För ett tag sedan var jag på bio med S&S. Vi såg den svenska filmen Underbar och älskad av alla. Det var en helt okej film och den slutade så där skönt utan att vi vet vad som händer med henne och hennes kärleksliv. Men i alla fall, igår när vi satt och såg Starwars (för vilken gång i ordningen vet jag inte) så förundrades jag över mina tårar. Kärlek får mig verkligen tårögd, eller lycklig i alla fall. Jag gråter en skvätt för att de får varandra eller för att de verkar vara lyckliga. Jag blir glad när jag ser äldre par som håller handen, eller som ser kära ut. Det skapar en varm och lycklig känsla inombords.
Idag när jag kör ut till klubben så pratar de på radion om relationer. De som håller och inte håller hur det påverkar oss, hur många som är ensamma och vad som förväntas av en relation. Det var verkligen intressant. Tror att jag lyssnar för lite på radio helt enkelt. De intervjuade en tjej som pratade om kärleksanarki. Hon var trött på alla normer och regler som fanns kring kärleksrelationer. Hon ville istället att vi skulle definiera om alla våra relationer då de alla kanske inte passar in i mallen för vad som är vänskap och vad som är kärlek. KK är ju ett ganska trist begrepp måste ni väl ändå hålla med om. Det var intressant att lyssna på henne och jag tycker det är spännande att höra hur andra tänker kring kärlek. För trots att jag tycker att jag tänker så mycket, så är jag ganska lik alla andra. Jag vill ha tvåsamhet, jag är väldigt monogam. Jag blir tillsammans med någon för att vara det resten av livet och skulle ha väldigt svårt för någon annan typ av relation. Då jag inte gillar att dela den jag är med. Min svartsjuka skulle göra mig galen tror jag.
Men jag tycker som sagt att det är spännande att lyssna på dem som kan ha många olika typer av relationer som ger olika saker. Men jag förstår det inte.
Det jag inte förstår är hur en ska kunna ge allt i många relationer. Kanske är det det som är skillnaden, de som har flera typer av kärleksrelationer samtigit kanske inte ger lika mycket. De tar lite här och lite där och engagerar sig kanske inte lika mycket. För någonstans måste det ju skapa en distans. Eller i alla fall i min värld, om jag skulle tänka mig att det var mig det handlade om så skulle jag inte kunna ge flera personer det som jag ger till en, då skulle jag brinna ut fort. Jag investerar väldigt mycket i en relation, delar med mig av mitt allt och förväntar mig samma sak tillbaka. Jag kryper in under skinnet och släpper in min partner så djupt som det går att komma. Med flera typer av relationer så kanske det ändå bara är en som är sådan och sedan har en de andra för att tillfredställa andra behov. Men då tycker jag att en kanske inte har hittat rätt. För när en gör det så stämmer det ju på alla plan. Eller alla de viktiga i alla fall.
Jag är djupt inne i tvåsamhetsträsket och varken kan eller vill ta mig därifrån. För jag förstår helt enkelt inte det andra. Eller min spontana tanke är att det handlar om att inte våga släppa in att inte våga komma nära. Finns det andra där så blir det inte så viktigt att få det att fungera med bara en, det blir med andra ord inte lika allvarligt. Visst det kanske är skönt, men jag skulle aldrig vilja ha det så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar