Nu ikväll har jag varit och lyssnat på Lotta Gröning. Hon var på bibblan för att berätta om sina böcker eller om två kvinnor inom arbetarrörelsen. Alva Myrdal och Mona Sahlin. Det som slog mig allra mest var hur olika strategi de haft och hur olika långt det fört dem. Alva som argt drev sina frågor och verkligen kämpade och brann. Hon var nog en finne i röven på många av regeringsgubbarna. Mona å andra sidan känns mer som en förståndig lyssnare. Hon har i och för sig oxå drivit många frågor och till och med fått pris för att hon så effektivt drivit miljöfrågorna i Sverige och Europa. Det hade jag inte en aning om. Men då känns det oxå som att hon jobbar mer i det tysta. Hon är en smygare som kanske inte syns så mycket. Hon kan sin sak och vet vad som behövs göras men ställer inte till det så som Alva gjorde.
Det är min högst personliga tolkning.
Något annat högst personligt är hur lätt jag har för att bilda tårar och få dem att rinna över. Tycker liksom inte att ett föredag om en kvinna som jag redan kan ganska mycket om ska göra mig berörd. Men nu för tiden så behövs det inget alls för att ögonen bevattnas. Det är skrämmande. Där sitter jag med J och en massa pesionärer och känner att jag har svårt att hålla tillbaka gråten. Över Alva Myrdal? Vad är det för fel på mig? Det här är inte normalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar