(E)go dhet

Nu till nästa fundering.

Igår när jag vaknade upp så kände jag mig så ensam. Insamhet i tanke. Jag vet ju att det finns massor med kära människor som inte vill annat än att vara med mig. Så det handlar inte om den typen av ensamhet, utan en slags tankeensamhet. Den typen som kan uppstå när det känns som att ingen annan tänker som jag. Det jag framförallt tänkte på var godhet, för mig betyder det mycket att få göra goda saker för andra, jag blir varm av glädjen jag ger till andra. Men det har en baksida oxå, jag blir ledsen när andra inte gör samma sak för mig. Jag blir inte alltid ledsen men när det lagrats ett tag så pyser det helt enkelt över. Jag känner mig ensam och som om ingen i hela världen tänker som jag.

Igår var det en smörhandling som fick bägaren att helt rinna över, det var liksom inte bra från början och det blev inte bättre efter det. Vi hade bara lite lite av det smöret jag tycker om kvar och ett helt nytt paket som jag inte tycker om. Det jag hade velat var att D skulle tänka som jag, dvs låta mig ta av det smör jag gillar och honom av det som jag inte gillar. Jag vet att det inte spelar någon roll för honom vilket smör han äter. Men han tänkte inte så.

Jag blir ledsen för att jag tycker att det är så självklart att göra sånadär små saker för andra, när andra inte verkar tycka det. Jag lägger allt på minnet för att kunna göra andra glada. Lär mig vilket deras favoritgodis är, vad det tycker och inte tycker om att äta. Vad de älskar att ha på smörgåsen på morgonen så att jag kan servera den bästa frukost. Hur de vill att dagen ska vara. Allt lägger jag på minnet för att sedan kunna utnyttja det i någon annan situation. Kanske måste jag köpa en liten godispåse eller ett påskägg och då är det bra att veta om det är russin eller punchpraliner som ska vara i ägget. Men som sagt för alla är inte det lika självklart. Det är så klart andra saker som är viktiga för dem. Sånt som jag kanske inte tänker på som godhet. Men jag är ego och ser bara mitt just nu. Jag vet att allt det andra finns där, allt som gör vardagen underbar och fylld av kärlek. Men just då kunde jag inte se det.

Alltså jag blir ledesn för att andra inte gör samma sak för mig, jag blir lesdsen för att jag bryr mig, alltså jag blir ledsen för att jag är så ego att jag blir ledsen. Om du förstår. Det är en ond cirkel som när jag väl har hoppat i den har jag svårt att själv ta mig ur. Jag måste få prata och höra någon säga smarta saker till mig så att jag inser hur korkad jag är som ligger här och tycker synd om mig själv för att jag är snäll. Det är D's jobb och han sköter det finfint. Jag mår alltid så mycket bättre efter att få höra hans smarta tankar kring mina problem.

Men det känns liksom bistert att känna sig så ensam i tanken, att det inte finns någon (så klart överdrivet) som tänker som jag. Någon som tycker att en liten tablettask eller ett vykort kan skapa så mycket glädje. Är jag alltid glad och behöver därför aldrig muntras upp? Är jag alltid god så därför behövs ingen godhet spridas över mig?