Sladdar

Som ett litet plus vill jag passa på och tacka för regnet som gjort vägarna blixthala. Yiipii vi som ska köra lååångt imorgon. Har redan fått ett varnande samtal från svärmor som helt tydligt inte litar på min körförmåga.

Jag har sett fram emot den är här resan hela december, tänkt på hur mysigt det kommer att bli. Men ju närmare det blir desto mer börjar jag gruva mig. För jag vet hur det kommer att bli. Jag kommer att reagera på små saker som kommer att göra mig sur och irriterad. Jag har världens snällaste "svärfamilj", men jag vet att hur det kommer att bli.

Jag är ingen surpuppa och jag har inte svårt med nya människor. Det jag har svårt för är att se hur vi behandlar varandra. Jag har höga krav på mig själv och har tex svårt att acceptera att inte bli behandlad som en vuxen. Hela mitt liv har jag fått fatta mina egna beslut och min famlj har litat på mig. Men nu blir jag behandlad som en liten flicka. Jag vet att det är faligt och det blir inte mindre farligt för att hon ringer och oroar mig. *suckar djup* Min familj har lärt sig och oroar mig aldrig istället är det jag som ringer till dem och de säger det är lugnt lillaA du klarar det här vi litar på dig. Nä nu får jag tonvis med oro och jag klarar inte av det! Jag är vuxen och vet när det är farligt att vara ute. Det är inte mindre farligt att sitta på en buss. Jag tror att det har att göra med att jag behvöer så mycket tid för mig själv och det är svårt att ta sig den tiden när en är "gäst" i en familj för bara tredje gången.

Jag kanske har svårt för "svärfamiljer" eller svårt vet jag inte, men jag säger det jag tycker och det kanske inte alltid uppfattas som bästa sättet. Minns hur jag blev skitarg på mitt ex storasyster och hur jag pratade allvar med hans mamma. Sa både den ena och den andra sanningen. Det vet jag inte om det var så smart. Men jag klarar inte av vissa saker. I det fallet handlade det om helt sjukt felaktiga saker. Nu är det väl bara snällhet men jag blir galen. Hatar att bli behandlad som ett barn, det är nog det värsta jag vet.

Det är väl bara att bita mig i kinden och hålla god min. Gå ut och gå med hundarna och andas. Hoppas att det inte blir som jag befarar då kommer jag att bli galen, slita mitt hår och bara önska mig hem igen.

Nä nu ska jag sluta oroa mig det kommer säkert att gå bra. Jag kommer att kunna ligga i soffan och läsa utan att behöva vara med hela tiden. Jag kommer att känna mig så hemma att jag kan koka mig en kopp te när jag vill och äta en massa gotta. Sluta med den här ironierna nu och sluta oroa dig.