Ja eller nej

Oh shiiit ibland svischar tiden bara förbi.

Har sedan jag skrev sist:
- slappat en hel del
- hittat ett jobb jag verkligen villa
- slipat på CV
- fått en present
- fått en skiva
- fikat med T
- läst ut och lämnat igen en bok
- handlat
- funderat på orden ja och nej (återkommer om det)
- letat mig fram på Haga
- lämnat bort hunden
- fått tillbaka hunden
- varit ute med hunden (såå självklart)

Jo som sagt jag har funderat kring det där med ja och nej. Det är två små ord som kanske inte har så stor betydelse i vardagliga sammanhang. Jag säger dem ganska ofta och de betyder lite olika för oss alla. För elitidrottsmän betyder ofta ett nej "ja du vet" eller nåt i den stilen. De inleder ofta en jakande mening med ett nej. Märligt. Vi slänger oss med ja och nej lite hur som helst, och det ska vi ju göra. Men så kommer det tillfällen när det lilla ja:et eller nej:et kan vara avgörande för hur dagen ska sluta. Det gäller att vara skicklig och kunna läsa av situationen så att en vet när ord har betydelse och när de inte har det. När det gäller att lyssna och inte. Det jag tänker på är då så klart inte de där enkla vardagliga ja:na och nej:ena när frågan är "kan du?" eller "Vill du?" Utan jag tänker på de lite mer trixiga. När det inte är så självkart hur en ska svara, när fråga är ställd så att det känns som att det ska vara ett ja men i själv verket så förväntar sig personen ett nej. Det är det allra svåraste och den som behärskar det den behärskar verkligen samtalets (lyssnandets) svåra konst.

Alltså här kommer jag till kärnan, ett samtal handlar alltså inte om vem som pratar mest utan vem som lyssnar mest. För om jag verkligen ska veta vad du säger, vad du vill att jag ska svara på så måste jag lyssna till hundra procent. Jag kan inte slappna av och tänka "äh idag är det inte viktigt". Förr trodde jag alltid att det viktigaste var att prata mest, jag pratade på vitt och brett om mitt och vad jag hade för mig. Nästa så att jag struntade i att lyssna till vad andra hade att säga. Men jag har lärt mig att det är inte den rätta vägen att gå. Då når jag aldrig fram. Jag har lärt mig att det är lyssnadet som gör att jag når den människan jag vill nå. Det är på så sätt som jag verkligen lär känna.

Nu menar inte jag att jag är nåt proffs på det här, för jag som alla andra säger va, va va hela tiden och framförallt när det inte känns så viktigt. Dvs när samtalet inte är nära. När det handlar om, "såg du vad det stod på löpsedeln" eller" idag så åt jag en god..." Dessa samta kan vi kanske (eller kan vi det?) kosta på oss att lyssna dåligt vid. Nä egentligen förlorar vi alltid på att inte lyssna. Framför allt när det gäller ens partner, den blir sur och less och vill inte hålla på och berätta samma sak om och om igen. Det som kanske bara var stundens ingivelse eller nåt som var roligt just då kanske inte alls blir roligt om det måste upprepas. Alltså det är viktigt att lyssna för det där ja:et som jag trodde var självklart kanske skulle vara ett nej. Och det kanske är det som är skillnaden på en bra och en dålig dag.

Jag ska med andra ord fortsätta träna mig i lyssnadets svåra konst, för att kunna förvänta sig att andra lyssnar på mig måste jag ju lyssna på dem. Jag ska bli bäst på att lyssna så att jag kan ställa skiithöga krav på min omgivning.