Jag vet att du säger att du mycket heller är med mig. Men jag kan inte bortse från att det gör ont, att min blotta närvaro skapar problem. Problem som jag önskar att jag kunde blåsa på så att de försvann, men så enkel är inte världen. Jag önskar att du var liten och att jag blåste på ditt onda knä. Jag önskar att jag var liten och hade en mammas famn att krypa upp i. En mamma som kunde berätta för mig vad jag ska göra när jag känner mig så här rådvill. Jag vill ju inget annat än att göra allt bra. Men jag vet inte hur och jag vet inte vad som är min uppgift.
Alltså det som hände, hände för kanske nio år sedan. Jag var liten och rädd och hanterade situationen fel, men den missuppfattades oxå. Eller i alla fall enligt vad jag försått av vad D berättat. Så här mycket problem för ett missförstånd. Men det har gått nio år, vi är vuxna människor och visst ska vi kunna lägga sånt bakom oss efter nio år. Jag är aldrig speciellt långsint och kan glömma saker som hände mig för en veckan sedan. Jag är inte så brydd helt enkelt, så länge inte personen i fråga verkligen har gjort mig illa. Typ stulit min pojkvän eller nåt. Det vet jag inte om jag skulle kunna förlåta. Men väldigt mycket annat, tror nästan att jag skulle kunna förlåta otrohet... men det beror helt och hållet på situationen.
Så det här tycker jag är en bagatell i sammanhanget, vilket så klart gör att jag inte förstår. Jag kan inte begripa hur en kan göra så mot sin partner. Hur mycket jag skulle ogilla någon så skulle jag inte "förbjuda" min partner att bjuda in den personen på fest. Det är över min fattningsförmåga. Så obegripligt elakt, mot sin partner alltså.
Jag tror inte heller att jag skulle acceptera om det var jag som var i den situationen. Jag skulle säga till D bit ihop och klara kvällen. Detsamma tror jag att han skulle säga till mig. Skulle någon av oss säga att det inte var ok att bjuda någon så skulle vi inte bli glada på varandra och jag tror helt klart att det skulle kunna bli vår största konflikt någonsin. Då måste jag säga att vi än så länge efter drygt ett år inte haft en enda jobbig konflikt, en såndan som det tar tid att hitta lösningar på. Våra går över på en timme eller två och det är inga jobbiga konflikter i min värld. Det är bara vanliga vardagskonflikter som är bra och sunda för relationen.
Nåväl, jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till. Är det min uppgift att lösa det här? Hur ska jag i så fall lösa det? Jag har lämnat dörrar öppna åt personen ifråga men det verkar inte funka. Måste jag vara den som går dit? Jag vill inte ha det här hängade över mig och vi verkar ju inte komma någon vart ändå... jag är bara rädd för att jag skulle bli så arg och i och med det göra saker ännu värre.
Hjälp mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar