Jante jvl

Det är slående att om vi tycker illa om någon så är allt som det gör dåligt. Häromdagen pratade jag med en tjej om just OS. Hon berättade att Terese Alshammar var i Japan och att detta var så divigt. Jag tänkte inte mer på det, kommenterade det inte ens. Jag tycker att det är ganska tröttsamt. Men i alla fall så hörde jag igår på tv att alla de svenska idrottarna som inte började direkt på OS dvs friidrottarna oxå varit i Japan. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle säga om Susanna Kallur eller Carolina Klüft att det var divigt av dem att åka till Japan.

Tänk hur mycket vår tyckande spelar in för vad vi säger hur vi kommenterar saker och hur vi beteer oss rent allmänt. Jag hade aldrig reflekterat över att det skulle vara divigt att åka till Japan och träna. Men när TA gör det så blir det helt plötsligt så. Undra varför hon anses vara så divig. Är det för att hon säger vad hon tycker, eller för att hon säger att hon är bra när hon är det. Är det divigt? Varför är det i så fall bara ok att säga när det går dåligt? Ständigt denna jantelag. Du/hon ska inte tro att hon är något. Men det kanske ingår i hennes strategi för att kunna vinna, att säga att hon ska göra, att säga att hon är bra. Det kanske är så att hon måste göra det för att övertala sig själv. Allt allt grundar sig i dåligt självförtroende och att det handlar om mentalträning. Vad vet vi och vilka är vi att döma.

Jag blir så less, jag önskar att alla fick lov att säga bra saker som sig själva. Att det faktist är ok att säga att jag tycker om mig själv, jag är djävligt bra på att hantera barn. Jag förstår liksom hur de tänker och kan sedan tänka bort deras tanke. Så har det alltid varit. Besvärliga barn har varit min specialitet, jag har fått dem lugna. Jag har massor med andra bra sidor och saker jag kan göra oxå. Men jag kan ju inte berätta allt på en gång, då kanske jag uppfattas som stroppig eller divig.

Från och med idag ska jag alltid berätta om jag gör något jag tycker är bra!