Strutsmentalitet

Var på utbildning igår, det var väldigt intressant och jag lärde mig en hel del. Men det var inte det jag hade tänkt skriva om.

Det var en tjej där som föreläste/berättade om upplevleserna kring hennes sjuka mamma. Ni som känner mig kan ju redan nu gissa hur det slutade för mig. Så klart jag satt där och tårarna bara rann. Våra historier var så lika trots att det inte gällde samma sjukdom.

Det som jag fastnade för mest var hur de i hennes familj väldigt länge blundade för vad som hände med mamman. Nu var det inte så för hela min familj men för mig var det så, jag ville inte se. Tänkte nog att så länge jag inte ser henne så händer det inte eller nåt. Tillslut ringde en av mammas bästa kompisar som är läkare och sa " LillaA nu är det bråttom, du måste åka hem om du vill träffa din mamma vid liv" Jag bokade en biljett så fort jag kunde, vad jag minns. Men han ändå inte för dagen därpå så gick hon bort. Gissa om jag ångrar att jag gick där uppe i norr och inte var med. Men jag kunde inte se, ville inte se hur dålig hon var, ville inte se att hon skulle försvinna bort för mig. Rädslan var enorm och den hindrade mig från att åka ned och träffa min mamma innan hon dog. Istället fick jag världens chock när jag var på minnesstunden och såg den lilla magra kroppen ligga där i kistan. Min söta lilla mamma såg så sjuk ut, då först tror jag att det verkligen slog mig hur sjuk hon varit.

Jag känner en stor saknad idag över att jag inte var där, att jag inte var med. Men jag kan inte ändra på det nu. Det är nog en av de saker som jag ångrar mest. Jag har svårt att se allvarliga sjukdomar för vad de är. När min vän M var väldigt sjuk, han låg på sjukan här i stan så jag jag inte och hälsade på så många gånger som jag idag önskar att jag hade. Det är så lätt att säga så där i efterhand att jag önskar att... men då när han var sjuk så påminde det för mycket om mamma och jag klarade inte riktigt av att se honom så. Jag är ingen dålig människa för det, men jag kan ångra att jag inte gjorde mer i dessa fall.