Nu var det länge sedan jag skrev, men det händer så fasligt lite i mitt liv just nu och jag vill inte att det här ska vara en deppblogg. För just nu känns allt bara som en jämntjock dimma. Varför kan jag inte få ett jobb?!
Nå ja nu var det inte det jag skulle skriva om utan något helt annat. Nämligen barn.
Jag har så oerhört svårt att sitta brevid och titta på. Jag vill bara lägga mig i. Jag fattar inte att det är så många som har så svårt att kommunicera med sina barn. De ger dem på tok för många alternativ och mesar för dem. Jag börjar nästan koka när jag tänker på det bara.
Vad är det som är så svårt med att fatta ett beslut och sedan stå fast vid det? Ska vi ut och gå och du ska vara i vagnen då får du vara i vagnen. Om jag någon gång får barn kommer jag att bli en oerhört osentimental mamma med tydliga regler. Kanske är det för att jag har hundar och jag vet att det inte går att böja på sina regler. I min värld är det detsamma med barn. Så fort jag börjar vika i min övertygelse så har jag lagt upp för en diskussion som kan bli hur jobbig som helst. Varför ens börja?
Det var så skönt att lyssna till kocken på Malous förmiddagsprogram i går eller när det nu var. De pratade om mat och barn. Han var stenhård, vill de inte ha får de vara utan och allt ska ätas. Han gör ingen annan mat till barnen och är det något som smakar konstigt så är det inget med det. Vill ni inte ha fåt ni gå från bordet och då blir det inte något mer ikväll. Det var en sådan befrielse att lyssna till någon som hade lite pondus och inte bara curlade sina barn och mesade. Tycker att det är allt för mycket sånt nu. Jag tycker inte att barn kan uppträda ordentligt länge, eller inte alla barn så klart.
Men ta bara det att vara bjuden på kalas. Visst beteer vi oss bra. Alla vuxan vet vad som gäller och ingen beteer sig illa, varför ska vi acceptera när ett barn gör det? Självkart ska barn vara barn har spring i benen och tjoa och timma men det betyder inte att de får komma undan med visa beteenden.
Jag vet inte varför jag blir så irriterad på sånt här. Kanske för att jag inte kan lägga mig i. För att det är föräldrarnas sak att sätta gränser. Men samtidigt när det är i mitt hem. Åh det är så svårt det där. Men jag tror att jag har kommit till någon slags beslut om att att jag kräver vissa saker i mitt hem och då är det det som gäller. Oavsett vad föräldrarna tycker.
Jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker att det är oerhört jobbigt med föräldrar som inte har en rak linje och följer den hela vägen ut.
