I stora drag gick artikeln ut på att jämföra hemmet med ett projektarbete och den som hade det största ansvaret som projektledare. Inte helt ovanligt inehas den rollen av en kvinna och framförallt av en mamma. För oftast är det så att könsrollerna blir tydligare och vi faller in i gamla mönster när vi blir föräldrar. Att vara projektledare innebär att ha koll på saker som
1. Vilka dagar gympapåsen ska packas
2. Att nya kläder inhandlas
3. Hålla koll på föräldramöten
4. Sköta maten och vad som ska handlas
5. Ha ansvar över städningen
6. Hålla koll på när frysen ska avfrostas, ugnen ska rengöras
7. Födelsedagar och inköpandet av presenter till dessa och eventuella bortbjudningar
Ja listan kan göras hur lång som helst.
Familjens projektledare säger upp sig
9 januari. Blek och slapp hjärna
"Kajsa ringde. Hos Svenssons hade man precis avslutat en väldigt animerad diskussion. Projektledaren i den familjeln, Kajsa, hade nämligen försökt säga upp sig. Hon blev chef för ett par månader sedan och styr inte längre över sin tid på samma sätt. Nu var det minusgrader och barnen hade vuxit ur sina vinterskor. Men hon hann inte ta hand om detta. Nu var det någon annan som måste springa fram och plocka upp projektledarens stafett pinne, för MBL, utvecklingssamtal och löneförhandlingar hade lagt fällben för henne. Enligt Kajsa lär grälet ungefär så här:
- Det är ditt eget fel att det inte fungerar här hemma, påstod Petter, hennes man.
- Vadå? Herregud, hur menar du?
- Du tog makten för länge sedan. Du har styrt upp vårt hem och vårt liv, för du ville ha det så. Du ville bestämma. Och jag steg tillbaka, jag lät dig ta hand om allt
- FÖR DU VILLE DET. DU VILLE BESTÄMMA. Om jag minns saken rätt, och det gör jag, så gav du dig inte förrän det blev så.
- Okej jag tänker inte ens diskutera det.Det är så du uppfattar det. Men nu, nu går det inte längre. Nu måste vi hjälpas åt. Nej, nu måste DU ta över, för jag orkar inte längre. Jag orkar inte dubbelarbeta. Det är din tur nu.
- Nej du så enkelt är det inte. Du tog makten och den får du behålla. Det är inte bara för mig att kliva in, jag har inte den förmågan. jag är helt enkelt otränad.
- Vad menar du? Har du blivit helt pasiviserad? Har din hjärna skrumpnat ihop? Eller vadå?
- Ja jag är otränad. Det skulle aldrig bli bra nog om jag gjorde det. Du skulle aldrig bli nöjd. Tystnad.
Hahahaha. Det är bara för mycket. Inte nog med att vi är aströtta, nu får vi höra att vi har oss själva att skylla. Det finn de som menar att det är kvinnornas eget fel att vi får bära ansvaret för familjens organisation. Det var till och med någon som påstod, tror att jag läste det i DN, att eftersom vi inte har någon makt på arbetsmarknaden, så kompenserar vi det genom att ta makten i hemmet. Bara för att vi ska få känna oss viktiga någonstans. Genom att ha så höga (orimliga) kram på färgkoordinerade kläder på barnen, mössa när frosten kommer, ett hem som ska lukta gott, en säng med rena lakan och presenter till den som har vänligheten att bjuda hem oss på middag, har vi stängt ute männen. Man påstår att vi endast accepterar saker och ting gjorda på vårt sätt, bara för att försäkra oss om att männen är ordentligt utelåsta.
Det är inte sant, det är skitsnack.
Män kan göra på vilket sätt de vill, bara resultatet blir bra. Det tror jag att de flesta av oss är överens om. Det stämmer att Kajsa inte skulle bli nöjd med något som är mindre än bra. För varför skulle hon behöva nöja sig med det näst bästa? Förklara det. Nu pratar jag inte om att göra det på samma sätt, det är helt ok, men det ska hålla samma standard. Jag undrar, varför klarar inte en man av att göra det bra nog? Om jag hade drivit hushållet på ett fungerade sätt, vaför skulle inte han klara av det? Han är väl också vuxen?"
Familjens projektledare säger upp sig
Författare: Gunilla Bergensten
Utgivningsår: 2008
Förlag: Bokförlaget Forum
ISBN: 9789137132174
I en artikel i DN, förklarar Gunilla vidare vad hon menar.
När jag läste detta var det som att en taljdank slog ned i mitt huvud. Jag tycker nog att vi har det ganska jämt här hemma. Vi delar på sysslor och försöker se till att den ena inte gör för mycket. Men jag känner nog ändå att det är jag som har ansvaret för att allt ska fungera. Som här om dagen när vi städade så frågade Isäntä "behöver vi dammtorka, vad tycker du?" Det kan ju verka oskyldigt, men då jag precis läst artikeln och var helt inne i det blev jag bara ledsen. Visst borde jag kunna lämna över ansvaret till honom, visst borde han kunna se om det behövs dammtorkas eller inte. Det kan låta som en liten petitess men det är de små detaljerna som gör det. Hade han istället sagt "jag tycker inte att det behöver dammtorkas, hur ska vi göra?" Så hade jag uppfattat det på ett helt annat sätt. Då hade jag kännt det som att han tog ansvar och själv bedömde vad som ska göras. Att inte bara lämna över allt ansvar till mig.
Jag skulle vilja att det var jämt fördelat men hur uppnår vi det? Är det så att jag måste lämna över allt ansvar så att han får känna på vad som ska göras, att fönstren ska torkas på våren och hösten att vi borde baka en kaka eller byta sängkläder. Jag tycker verkligen att det är svårt, för det handlar om att lära sig att se på världen med ögon som vill ha rent runt omkring sig och det kanske inte är det allra lättaste för ett otränat öga. Själv har jag ju fått lära mig detta genom års träning, både när jag bodde hemma och när jag flyttade hemifrån. Hemma var det självklart att vi hjälpte till vid storstädningar och då lärde mamma oss vad som skulle göras, när och hur det skulle göras. Sedan har jag behållit samma standard när jag flyttat. Som kille/man är inte den här typen av inärning lika självklar och de måste anstränga sig mycket mer för att komma dit. Jag vill dock inte vara någons lärare på den här fronten, kanske borde killar flytta hem igen så att de får lära sig sånt av sin mamma. Så att vi som partners slipper lära upp dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar