Med flytvästen på

Det var länge sedan jag bloggade om mig själv, mitt mående, kanske beror det på att jag för tillfället mår så orättvist bra. Jag har inte haft en dåligt dag på jag vet inte hur länge och det är så skönt. Jag kan fokusera på andra saker på trevliga saker. Sånt som får mig att må ännu bättre som att sticka en komplicerad sjal eller ta en promenad.

Jag leer utan att jag riktigt vet varför och tar tag i sånt som jag länge låtit ligga. Jag är handlingskraftig och tycker att dygnet inte riktigt har tillräckligt med många timmar för att jag ska hinna med allt jag vill.

Mitt välmåendet kommer sig nog oxå i att jag har bestämt mig för att sätta ned foten och säga i från. Jag kommer inte längre att ta någon skit, jag kommer inte att låta andra köra över mig och tro att de vet bättre än mig eller bara strunta i mig. Jag kommer att se till att jag syns och hörs, att det inte bara går att lita på att jag ställer upp. Jag säger inte längre ja till allt utan sollar och tar det som jag tycker mig ha tid med. Det känns så skönt.

Andra saker som gör mig glad
- systerJ kommer och hälsar på till helgen
- det är snart jul
- lakrits är hemma
- isäntä är underbar
- marken är vit av snö

Explodera mera!

En ovanligt bra dag, med en helt underbart bra start. Det har legat i luften bra länge så jag vaknade av en explosion. Tillsammans exploderade vi oss in i den nya dagen. Explodera mera!

Jag är så otroligt kär och lycklig. Snart har vi varit tillsammans i ett och ett halvt år och det är så enkelt. Jag har inget emot komplicerat, men enkelt är så mycket lättare. Haha, självklart säger du, men för mig är det inte det. Enkelt har alltid varit förknippat med tråkigt, med trist sex eller inget alls. Enkelt har varit att inte prata eller att bara låta jobbiga saker vara. Enkelt har med andra ord varit detsamma som trist, även om det varit helt ok. Åh så svårt att förklara.

Men nu, med D, är ALLT så enkelt. Vi patar om allt, reder ut saker innan de hunnit bli för stora. Bråkar ytterst sällan (enligt mig). Vi hittar på saker så att vår vardag inte stagnerar och blir tråkig. För att inte tala om sexet... variationsrikt och väldigt tillfredställande.

Den här relationen har allt den behöver för att vara perfekt för mig. Variation. För att jag ska trivas i en relation måste det finnas variation, annars blir jag rastlös och då blir jag smått galen, väldigt irriterad och frustrerad. Det måste hända saker och vi måste göra sånt som inte hör till vardagen. Men då menar jag inte att det måste hända spännande saker varje dag utan bara att vi gör något någon gång då och då, så att vi inte hamnar i en tråkig rutt. Vardag med allt vad det innebär är för mig en stor kärleksdödare, jag klarar inte av att sitta framför tvn varje kväll. Eller att bara göra samma sak hela tiden. Det måste hända lite. Att åka och kolla in en loppis någonstans eller drömma om ett hus.

Precis så som jag har det nu, vi gör saker utan att det blir för mycket och ett måste. Vi njuter av varandras sällskap och har väldigt roligt ihop.

Svarta havet

Det började med att jag doppade tån, det var kallt och jag ville inte mer. Men så helt plötsligt bara slängde sig kroppen ned, dök djupt och försvann. Det svarta vattnet omsluter nu min kropp och jag har svårt att andas. Kl är 13:24 och jag vill bara att du ska hålla om mig och säga att allt är ok. Att jag oroar mig i onödan.

Jag badar i den svarta sjukans hav, den som sliter ned mig någon gång då och då. Det är bara att erkänna, jag är svartsjuk. Men inte som de flesta är, mot personer. Jag är bara svartsjuk, blir ledsen för att jag delat honom. Eller för att andra varit där och pillat före mig. Jag vill ha ensamrätt bakåt i tiden...

Rent förnuftsmässigt vet jag ju att det inte fungerar så. Plus att jag nog inte vill heller för då hade det ju vara som att vara tillsammans med en 30 årig oskuld. Så mitt förnuft säger mig att jag är extremt fånig och att jag inte skall bry mig. Men känslan badar i det svarta vattnet och njuter av att se mig lida. Den dumma elaka känslan. Varför ska den ställa till det så för mig, varför ska den vara så retsam?

osjälvstädig jag? del II

Efter att ha funderat och funderat så har jag kommit fram till att min egenskap inte är så dålig i alla fall. Det dåliga i den är att den skapar missnöje, att jag utnyttjar känslan för att få något i utbyte. Det är jag inte nöjd med. Det ska jag göra något åt, det är det som jag tycker gör mig till offer och i viss grad martyr.

Det är lite svårt att förklara exakt vad det är jag gör. Men det kan tex röra sig om att jag inte stiger upp ur sängen på morgonen när jag vaknar för att jag vill vakna med D. Det är alltså inte några stora saker. Men det kan innebära att jag ligger vaken i två timmar och väntar, ibland läser jag och ibland somnar jag om. Ibland rensar jag tankarna, jag ligger inte direkt och har tråkigt och bara väntar. Men själva grejen är att jag inte stiger upp. Att jag väntar och att jag sedan förväntar mig samma sak tillbaka. När det gäller morgnarna så får jag samma sak tillbaka så det är inget problem. Äh så vårt att förklara är det men det handlar om att jag anpassar mig och sedan blir jag arg på D för att han är mycket starkare och självständigare än mig. För att han kan säga nej till sker han inte vill.

Jag säger oxå nej till sånt jag inte vill, men de saker jag vill de kan jag göra vad som helst för att uppnå. Och i de situationerna offrar jag mig.

Nåväl, jag tycker inte alltid att det är dåligt som sagt. Tycker att det är en fin tanke att inte bara tänka på sig själv och sätta sig själv i första rummet. Eller är det det jag gör? Om vi tar morgnarna tex det jag vill är ju att vakna med honom och om jag då ligger i sängen och filosiferar tills han vaknar gör jag ju något JAG vill? Jo det är väl det frågan handlar om, jag gör sånt jag vill och jag gör inte sånt jag inte vill. Men jag är kanske lite bortskämd så jag vill att han ska göra som jag vill och när jag inte får det så blir jag stött och ledsen, tycker att "men jag gör ju det här för dig..." men jag gör det ju inte för honom utan för mig.!

Svaret på frågan är alltså att jag är en bortskämd person som är van att få som jag vill... skämmes lillaA

Skit jobb(igt)

Vaknade på söndagen med en orolig känsla i kroppen. Kände på mig att dagen inte skulle bli bra och hade jag rätt? Ja! Det blev en skitjobbig dag. Jag bara kände mig dålig och usel, som om att alla människor i hela världen är bättre än jag. De är bättre på att röra sitt lillfinger, eller sätta sig upp i sängen till och med. Inget jag gör är tillräckligt bra.

Det tog tid för mig att förstå kopplingen då jag bara kände mig usel eller uslast. Men så klart att det är jobbrelaterat. Att jag aldrig får ett jobb eller att jag måste flytta för att få ett jobb. Det skapar en oerhörd ångestansamling i mig att jag måste flytta. Bara själva tanken på att jag kanske måste bo i någon annan stad som inte har pendlingsavstånd får mig att må illa.

Ni kanske tänker, men det är ju bara att sätta sig på flyget. Men hur lätt är det med två små hundar? Jag vill inte att de ska flyga i bur nere bland bagaget. Tänk om de kommer bort som Bessie? Nä jag vill bo så pass nära D att jag kan ta bilen hem. För Umeå kommer alltid att vara mitt hem. Det är där jag vill bo.

Visst tro inte att jag inte söker jobben längre bort, för det gör jag. Men jag mår så illa av det att jag inte vet om det är värt det. Vill bara lägga mig ned i sängen och storgråta. Varför finns det inga jobb här i närheten? Inte har de hört av sig från Vännäs än heller...

Jävla piss och skit!

Wohooo!

*skuttar omkring*

Ska få gå på min första arbetsintervju! Visserligen en gruppintervju med tanke på hur många sökande det var. Men ändå! Jag är så lycklig att jag nästan kryper ur skinnet!

Utmaningar

Jag har glömt bort hur givande det är att hålla kurser. Jag blir så otroligt glad och pigg. Det är stimulerande att försöka klura ut lösningar på problem och att ge hundförarna aha-upplevelser. Sånt som gör att deras vardag underlättas. Eftersom att jag är arbetslös fortfarande, så får kurserna mig att känna mig lite värdefull. Alltså inte värdefull som person utan att jag har något att göra som betyder något för andra inte bara för mig. Jag får stimulans. Det känns härligt.

Ser fram emot agilitykursen som startar i maj. Det ska verkligen bli trevligt!

Hatarmigsjälvdag

Det känns så olustigt. Jag känner mig fel, feg, rutten och bara helt enkelt elak. Allt känns bara helt dumt. Hade inte jag funnits med i bilden så hade de fortfarande umgåtts. Jag vill inte vara den som förstör. Med min blotta närvaro förstör jag.

Jag försöker försvara mig med att det var ingen stor grej, det var inte så att jag stal hennes pojkvän eller snodde en massa grejer. Jag hade inte sönder något som var värdefullt eller snackade skit om henne. Allt jag gjorde var att jag flyttade ut vid fel tillfälle och kanske inte på det smidigaste sättet. Men jag betalade mina hyror, slet som ett djur och betalade dubbla hyror i tre månader. Bara på grund av min egen feghet. Hade jag vågat sagt till från början hade det aldrig varit ett problem.

Jag blir så trött över att jag ska gå omkring och mår dåligt över något som hände för nio år sedan. Hallå! Nio år, det är ju helt vansinnigt. Men jag kan inte hjälpa det jag mår illa. Drömde en massa mardrömmar i natt då min sambo inte ville prata om det med mig. Tror inte att han förstår hur det här påverkar mig, hur det får mig att må. Hatar att någon annan, någon som jag sedan länge glömt bort ska komma tillbaka och påverka mitt liv på det här sättet. Det var precis det jag ville undvika förra gången. Påverkan, tjat och gnat. Var på det här sättet, gör så , tänk så här. Varför ska hon komma tillbaka och spöka till det för mig?

Ja jag är ego, tänker bara på mig själv just nu. Borde tänka på min sambo. Borde tänka på honom och gå över och prata med henne en gång för alla. För hans skull. Men hur mycket gör jag inte för hans skull hela tiden. Det här är lite för stort för mig för att göra för någons skull. Därför känner jag mig elak, rutten och fel.

När jag försöker prata med folk om det så, känns det som att de tycker att jag är så dum och elak som jag känner mig. Hur kan du göra så med din pojkvän?! Var inte de bästa vänner och nu kan de inte umågs. Allt är ditt fel! Allt är mitt fel!

Min vardag

Känner mig bara purken och sur idag, allt blir bara fel.

Jag kämpar på som en galen och ändå ser jag inget ljus i mörkret. Vad ska jag göra?

Vill bara spotta på allt och skita i att göra något alls.

I slutet av veckan får jag veta om jag klarat IT kursen och då är jag klar.

Yeeei!

Klumpen i magen växer och med den försvinner mitt goda humör.

Känner på mig att jag inte kommer att bli rolig att vara med.

Urk, fy och blä

Behöver muntras upp... behöver massor med kärlek och presenter
behöver blommor, middagar och massor med sex, behöver bli bortskämd

Allt för att bygga upp tillräckligt med energi för att ta tag i det som verkligen är

min vardag

Kommunikation

Tänk att det ska vara så svårt att kommunicera.

Det kan vara svårt att säga vad en tycker och känner men det kan vara lika svårt att lyssna och ta emot det som sägs. Kommunikation handlar för mig om båda delarna. Att kunna/våga säga vad en känner och att kunna beskriva ens känslor så att omvärlden förstår. Lyssnadet är minst lika viktigt för vad ger det att någon sitter och berättar något jobbigt för mig om jag inte lyssnar och tar det som sägs till mig. Jag tror nästan att äkta lyssnande är det allra svåraste. Att lyssna utan att berätta om sig själv, utan att ta åt sig att bara lyssna och gå in i den berättandes känsla.

Oftas kan vi göra det när våra vänner pratar. Kanske för att det inte handlar lika mycket om oss själva då. När min partern pratar däremot måste jag verkligen anstränga mig för att inte gå in i fällan och tycka synd om mig själv, jag måste säga till mig själv "Du lillaA nu handlar det inte om dig, det handlar om han som pratar". Det är dennes upplevelse som är viktig. Inte min, det kan jag berätta om sen. Men my god vad svårt det är! Svårt för att den som berättar om hur den känner kanske inte alltid gör det så sakligt eller smart. Jag har fått lära mig om jagbudskap, att alltid utgå från min själv när jag pratar, inte säga "måste du göra så..." utan istället inleda med att "jag känner eller uppfattar situationen si eller så" För min del underlättar det mitt kommunicerande då jag berättar om mig, min situation, hur jag uppfattar något. Det är inte sanningen, utan bara min subjektiva mening. Så som jag uppfattar det.

Jag säger inte att jag är någon slags kommunikationsguru, eller expert eller för den delen bäst i världen på detta. Det är svårt, djävligt svårt. Det är svårt att kommunicera vad jag känner utan att såra, skulle nästan kunna säga att det är omöjligt. För det går aldrig att veta hur den andra kommer att reagera på det jag säger. Men det är lika svårt att lyssna, att sätta sina egna problem åt sidan och bara vara där för den som behöver. Lyssnandets konst är nog den svåraste. Eller i alla fall tycker jag det, som inte har några problem med att prata och eller berätta vad jag känner.

För mig är det viktigt att få möjdlighet att berätta varför jag är ledsen eller varför jag känner mig sårad. Även om det kanske är självklart så är det viktigt att jag har fått sagt det för då vet jag att personen som lyssnar förstår situationen rätt. Den gissar sig inte bara till vad som är sanningen utan har fått svart på vitt att det var si eller så. Det för mig är nyckeln till en fungerade kommunikation. När en börjar gissa då är en ute på svajig is. Att våga fråga när det känns fel, att våga lyssna och att våga berätta vad en känner. Alltså allt handlar om att våga släppa en annan person så nära sig själv det bara går. Det är nog det som är allra svårast. När jag älskar någon vill jag ju inget annat än att den personen ska vara glad och lycklig. Att jag kan göra vad jag kan för att den ska känna sig trygg med mig. När jag misslyckas i det uppdraget känner jag mig dålig och usel. Jag tar på mig saker som jag kanske inte borde, för ibland går det inte att göra något åt situationen. Det kanske räcker med att det finns förståelse för den och att båda parter agerar utifrån den förståelsen. Men som sagt då måste ju kommunikationen fungera. Allt kommer tillbala till detta viktiga.

Äkta kommunikation för mig handlar om
- att våga fråga vad som är fel
- att våga berätta vad en känner
- att våga lyssna på den som berättar

Suring

Muttrar och surar, jag är på så hiskeligt dåligt humör. inget är bra just nu. allt känns som skit och otroligt trist.

nä nu överdriver jag igen, allt känns inte trist och skit. men jag är inte på nåt bra humör. skulle nästan vilja att allt var piss och skit så att jag kunde leva ut mitt dåliga humör.

orsaken till mitt dåliga humör? den har jag ingen aning om, eller kanske men jag är inte säker, tror dock att det är jobb eller snarare ingetjobbrelaterat.

ett litet ljus är att jag i alla fall kommit fram till vad jag ska göra av den ena uppgiften. Den andra ska jag göra imorgon så jag väntar med att tänka på den tills den första är klar.

Wow!

I går natt hände något som fick mig att skaka. Blev ytterst förvånad över min reaktion. Det var en liten liten mening yttrad av min kära. Den var inte menad på riktigt och mer som ett skämt eller ett sätt att prata lite odramatiskt om sex. Men huja vad förvånad jag blev över min rekation. Har nog aldrig upplevt något sådant. Meningen som yttrades var "så vi får tid att göra barn..." eller nåt i den stilen. Jag belv helt varm inombords. Inte för att jag vill ha barn, jag står fortfarande för det, men för att han sa så. Att göra barn, det kändes som något viktigt och starkt. Det var liksom inte bara att njuta av sex och ha det skönt. Trots att han menade det som ett skämt så... Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes men jag kände mig vuxen på nåt sätt. Som att det ju faktiskt är det vi gör även om vi väljer att inte låta mina ägg bli befruktade.

Det var en sådan kärlek som strömmade i min kropp som att jag hittat hem och att den kärlek är en sådan kärlek som inte gör mig rädd för framtiden. Så skulle jag kunna beskriva känslan.