Osynliga sår

Åt frukost tillsammans med ett UR program som heter Osynliga sår. Har inte sett det förr utan råkade bara hamna där. Förstår inte varför det är så. Så klart handlade det om barn som förlorat någon av sina föräldrar. Varför är det så att jag alltid hamnar framför dessa program? Kanske för att jag behöver dem. För att jag inte direkt har någon att prata med om hur det känns. Det var en liten flicka som sa att "jag brukar ofta titta på kort". Det gör jag med, för mig är det det enda som är kvar. Jag har i stort sett ingen, förutom min syster, att prata om mamma med. Det är inte så många som jag träffar som träffat henne om jag säger så. Jag brukar ofta titta på kort. Jag är helt galen i alla de gamla bilderna jag har på mamma, mig och min syster. På min familj. Jag vet att det kanske låter dumt, för jag har ju en familj. Pappas familj. Men den kan inte mäta sig. Den familjen har jag inte vuxit upp med, jag har inte bråkat med den. Jag har inte testat den och stötts och blötts med den. Som pappa sa utan att tänka på det, men det är sånt som gör så ont, när han skulle beskriva hur det var att bo i Singapore så sa han "jag hade ju familjen med mig" Men det var inte hela familjen. Dessa ord som han sa utan den minsta mening att såra gör så ont i mig. För det får mig att känna som att jag inte har någon familj. Jag står utanför. Det kommer jag nog alltid att göra. För en familj är en grupp människor som man vuxit upp/ihop med. Som man känner utan och innan. Som förstår en, som det går att bråka med och gråta för. Jag har nog bara visat min riktiga sårbarhet för min pappas familj en gång och det var när jag blev sårad av en annan. Den sorg jag alltid bär på, sorgen efter mamma. Den visar jag aldrig för någon. Jo för Isäntä och jag skriver om den här men jag har så svårt att prata om den. Jag var tjugo tre år. Kanske är det så att en anses vara vuxen då. Vuxen nog att ta hand om sin sorg själv. Men hur ska en kunna ta hand om den då jag inte vågade gå till min pappa och gråta. Jag hade ingen trygg famn att gömma mig i. Mycket möjligt att jag hade det i verkligheten men jag kände det inte. Min mamma, precis som de flesta andra mammor kan jag tänka mig, kände alltid på sig när det var något. Jag behövde aldrig komma till henne hon kom till mig. Hon kom och frågade hur det var, hon kramade om mig och lät mig bara vara. Jag fick gråta och vara ledsen. Det fanns ingen annan än min mamma som varit den kanalen. Nu var den borta. Vad skulle jag göra? I den situation när jag var som mest sårbar skulle jag vara stark då och säga "pappa kom till mig! Jag behöver dig!" Ta hand om mig. Krama mig och säg att allt blir bra. Säg att du älskar mig och allt sånt som mamma brukade säga. Jag orkade inte det. Kunde inte. Ville konstigt nog inte såra pappas nya familj. Ville inte verka besvärlig för dem. Vara duktig. Helt plöstligt var min enda familj en familj där jag oftast bara känt mig som en gäst. Förstå mig rätt, jag älskar dem alla. Men det är inte så att jag åker hemhem till dem utan jag åker på besök. Jag har inget flickrum som jag kan bo i. Jag vet inte vart allt förvaras och kan inte se om böckerna i bokhyllan bytt plats. Som jag kunde hemma hos mamma. Jag kan inte bara gå och ta mig en macka. Jag vet det är urdumt, de skulle inte bry sig. Men jag...

Jag kämpar med dessa känslor varje dag och varje gång jag åker hem. Jag säger hem trots allt. För det är det enda hem jag har kvar, den enda familj jag har kvar och jag älskar dem. Länge kände jag mig som det svarta fåret i en familj av ekonomer och ingenjörer. Men sakta men säkert har jag fått en budsförvant. Min lillebror, som jag känner igen mig så mycket i. Han brinner precis så som jag brann. Teatern det var mitt, musiken är hans. Jag ser glöden och lyckan i att skapa. Jag känner igen mig.

Det här är nog de viktigaste rader jag skrivit på väldigt länge, de sannaste och jobbigaste. Det ligger en hel hög med snorpapper brevid mig. Tårarna har strömmat och jag har varit tvungen att pausa för att gråta färdigt. Men nu finns de där, på pränt. Mina sannaste och jobbigaste ord. Ord jag är livrädd att de ska såra och skapa ett gap när allt jag vill är att de ska skapa närhet. Det är ord jag inte kan säga rakt ut, för jag har inte den styrkan.

Till min familj - jag älskar er!
Till min mamma - jag saknar dig!

För mycket

För tillfället är det för mycket som pågår. Skitkomletteringar till a-kassan. Varför ska de vara så obstinat krångliga. Jag är helt säker på att jag skickat iväg alla arbetsgivarintyg. För alla perioder. Ändå anser de att det saknas. My god. Sedan ska jag skriva ett intyg för hand och ett till som de vill ha. Det är ju inte så problematiskt för de är ju bara att skriva under. Men arbetsgivar intygen, det tar ju flera veckor för Umeå Kommun att skicka ut ett sånt. Helvetets jävla skit! Jag kommer med andra ord inte att hinna få några pengar före jul! Apa!

Jo sedan till det roliga. Jag håller på att försöka skriva ihop en budget. Men hur svårt är inte det. Affärsplanen eller vad jag ska kalla det är lättare. Så fort jag sätter mig med budgeten tar det bara stopp på en gång jag känner mig helt chanslös. Hur ska jag kunna ta reda på allt som de vill ha reda på. Jag skulle vilja att det fanns ett papper där att som jag behöver räkna in i min budget fanns med.

Det hade nog inte varit så jobbigt om jag inte dagen svärtats ned av min a-kassabekymmer. Om jag ändå kopierat mina intyg innan jag skickade iväg dem så att jag kunde säga att ni har visst fått det där papperet. För jag känner mig helt säker. Men vad gör det, a-kassan har alltid rätt.

Bonjuour Tristesse av Francoise Sagan

"Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faders plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet."

Det här är en för mig ovanlig bok att läsa. Brukar inte gilla kärleksintrigerande. Men ska jag tillägga att den här boken känns så verklig. Då författaren näst intill skriver i dagboksform och helatiden erkänner sina egna briser och små skavanker blir berättelsen verklig. Jag kom fort in i historien och ville bara höra mer. Det är intressant att höra en sjuttonåring berätta som sitt liv sina innersta tankar och sedan se hur hennes moraliska eller etiska handlande blir utifrån dessa tankar. Det är en ovanlig beskrivning av den hotade fader-dotter relationen. I den här boken hänger hon upp förlusten i den livsstil som de kommer att förlora. Det är en faschinerande bok och jag tycker du ska ta dig tid att läsa eller lyssna på den.

Baka baka kaka

Det luktar pepparkakor i mitt hem. Degen blev bättre än den blivit på väldigt många år. Det har sin förklaring i att min köksvåg inte väger helt rätt. Den väger 300 g för mycket på allt. Det har alltså inte blivit rätt mängd de tidigare åren. Kan säga att det var lite krångligt att räkna ut hur mycket det skulle vara av allt då jag fick lägga till 300 på allt. Men det var det värt för degen blev helt underbar. Jag njuter av varje kaveltag. Sedan är det kanske inte allra bäst att baka pepparkakor på helt nya plåtar. De är inte så feta så kakorna släpper inte som de ska. Efter två plåtar med smulor kom jag på att jag ju kan smöra plåtarna lite. Då blev det mycket bättre.

Har ungefär halva degen kvar och sitter nu med två fulla burkar pepparkakor. Fortsätter det så här så kommer jag inte att ha burkar så att det räcker.

Samtidigt som jag bakat har jag lyssnat på Bonjour Tristesse av Francoise Sagan. Det kan nästan inte bli bättre. Lyssna till en god bok, baka peppisar och samtidigt försöka skapa sin egen framtida verksamhet.

Dagens möte

Mötet kändes bra. Han kom med en del värdefulla tankar som genast satte igång mina. Jag fick i uppgift att göra en budget för att sedan återkomma till honom om en vecka. Det känns verkligen spännande att ha någon att bolla sina tankar med. Någon som har erfarenhet och kunnande. Dessutom var han lite hårdare i sitt tankesätt än mig. "Varför ska du inte konkurrera med den befintliga butiken?" Fick mig att fundera lite. Och visst kommer jag att konkurrera, för jag kommer att ha så mycket bättre produkter. Men jag kommer inte att konkurrera på så sätt att jag har samma produkter. I morgon ska jag sätta mig med budgeteriet. Antar att det kommer att bli en hel del telefonerande då jag måste skaffa mig lite koll.

Det kittlar dödsskönt

Har tittat på webkarta, så jag tror jag hittar. Har ätit världens godaste hembaktabröd till frukost. Grovlimpa i värsta kavringstil. Fast godare. Krispig yta och helt mjuk på insidan. Har tittat mig omkring för att komma på om jag missat nåt. Fjärilarna dansar tango i min mage.

Idag ska jag träffa en man från Företagarcentrum här i stan. Det är nu det gäller. Tänk om han inte gillar min ide?

Ska även försöka få tag på kvinnan på AF. Har föröskt några dagar men hon är inte lättast i världen att komma fram till. Mycket möten och annat shit.

Det kittlar dödsskönt i kistan...

Snö i sinnet

Idag är det mindre än en månad kvar till jul. Det känns overkligt på något sätt. Sitter och knåpar på en önskelista men vet inte riktigt vad jag ska önska mig. Har i stort sett allt jag vill ha. Det snöar ute, jag ska baka matbröd och sedan göra pepparkaksdeg. Mumms.

Har inte så mycket att säga idag, än i alla fall.

Det snöar och jag känner mig lätt i sinnet. Ska snart ut och vädra mig och de fyrbenta.

Lakritstrollet

Tio dagar utan medicin har gått. Lakrits har hållit sig bra i magen. Börjar få tillbaka livsgnistan. Pälsen har börjat blänka lite igen. Hon vill göra saker. Har börjat gå långpromenader.

Tio dagar utan medicin innebär samtal med veterinär. Med halsen i en knut ringer jag dit. Får prata med min trevliga veterinär. Han säger det jag vill höra. Det verkar bra. Det låter fint att hon svarat så bra på medicinen. Lakrits ska få äta specialmat en månad till sedan så kanske jag kan byta tillbaka till det gamla vanliga. Under den här månaden får hon inte äta något annat. Frågade om köttbulledoftande mat. Men det tyckte inte veterinären. "Ge hennes mage lugn och ro att läka." Då gör jag det. En månad hit eller dit gör ju inte så mycket. För efter det så kanske jag i alla fall kan ge godmaten som godis. Godmaten smakar fisk. Mumms säger svarta hunden.

Oroliga matte känner ändå att vintern är rätt tid att ha en hund på konvalescents. Oroliga matte pustar ut och känner att lugnet börjar ta över och oron försvinna.

Helgen

i all korthet

Fredag- ytterligare några avsnitt av "24"

Lördag - paniik telefonen ringer halv tio. Isäntäs bror med familj är påväg. De kommer om ca en timme. Men så trevligt. Brorsdotter E spelar Gitarr Hjälte tills fingrarna blöder och bandet skaver i nacken. Treåriga A provar han med. Sedan en sväng på stan. E svamlar på och jag svamlar med. Vi svamlar mest hela tiden. Hemma igen, middag och sedan kommer M för en spelkväll. Det blir så klart Talisman eftersom jag får bestämma. Trollet vinner. M kilar iväg på jobb och jag ställer mig med gitarren framför tvn. Ska klara hela banan på easy, så är det bara. Märker tydlig skillnad i koncentrationen. När jag spelade på dagen fick jag sällan under 97% men så nu när jag var lite trött så gick den ned till 88% eller nåt. Trötthet är inte bra för blivande gitarr hjältar.

Söndag - paniik telefonen ringer typ halv tio. S &J är på väg hem från Luleå och ville så klart komma in på en kopp kaffe. Fram med kaffe och lussebullar och så får vi en trevlig stund med gamla vänner. Resten av dagen ägnas åt pusselbyggande, spelande och stickande.



Pusslet är ett inköp från någon 2:a hands butik. Öppnat. Som ni ser saknas det tre bitar. Men jag har lagt 1497 bitar på rätt plats så de sista tre skulle nog de oxå hittat hem. Kanske ett tips för någon konstnär att lägga ofullstädiga pussel. Det är ju trots att väldigt få saker i livet som blir helt fullständigt färdiga. Jag är tex inte färdiglärd.



Helgens stickskörd. En pulsvärmare av vardera. Jag gillar den gråa men inte den gröna så det kommer jag nog att repa upp. Tror inte att jag skulle använda dem helt enkelt. Men det var roligt att sticka en i alla fall. Det är lite spännande att sticka efter mönster, två svarta en grön tre svarta fyra gröna osv. Det gäller att inte tappa bort sig.

Hej Nostaradamus av Douglas Coupland

Hej Nostradamus av Douglas Coupland
"Cheryl sitter i skolmatsalen och skvallrar med sina kompisar när tre pojkar stormar in och börjar skjuta vilt omkring sig. Jason, Cheryls pojkvän, är den som slutligen får stopp på vansinnesdådet. Men då är det ändå försent. Cheryl är redan död.

Hej Nostradamus är en gripande bok om hur en ohygglig skolmassaker kommer att påverka några människors liv för all framtid. Om varför vissa blir helgonförklarade och andra brännmärkta. Det handlar om gott och ont, om livet efter döden och om trons kraft - både den destruktiva och den helande. Framförallt handlar det om livet, varför man klamrar sig fast vid det trots att det kan verka meningslöst."

Det var baksidestexten. Har läst mycket av Douglas Coupland med blandat resultat. Den här måste jag säga är nog en av hans bättre. Inte bara för att den är väldigt lättläst, det känns knappt att en läser när en sitter med boken. Helt plötsligt har det gått 50 sidor och det känns knappt. Jag tycker oxå att det är skönt med böcker som skildrar helt vanliga männsikor. Har läst mycket deckare med super poliser och värstingmördare. Då är det skönt med helt vanliga männsikor med helt vaniga problem. Även om orsaken - skolmassakern - är en ovanlig en. Han skriver om människors skörhet och vilja. Det är en fin och obehagligbok på en och samma gång.

Lektion tre

Igår var det dags igen. Har nu missat två ridlektioner på raken och ville inte missa en tredje. Jag blev tilldelad Karlsen. En Tinker"ponny". Han är otroligt snäll och skötte sig fint, bortsett från att han inte ville röra på sig. Så det där med fint går ju att diskutera. Tillslut fick jag låna en pisk av en av tjejerna. Jag gjorde inget annat än att mana på honom. Jag tror jag är lite för snäll, vill helst inte använda pisken. Det är nog hundmänniskan i mig som inte vill ta till hårdhandskarna när vi "tränar". Jag vet att det inte går att överföra på samma sätt och att pisken inte är något elakt verktyg om den används rätt. Men det känns liksom fel. Nå jag har har fått träna bålmuskulaturen ordentligt.

På grund av min såskopp till häst så blev det lite trångt bakom oss. Tjejerna hade svårt att hålla avstånden och en häst blev lite sur och högg mot en annan. Vilket ledde till att den hästen blev lite rädd och krumbuktade. Lilltjejen flög av och gjorde sig lite illa. Karlson mitt snälla tröga lok till häst tvärstannade. I all godhet, kanske oxå lite lathet. Men jag tror att han är en såndär häst med ett stort slött hjärta. Han stannade och visade mig att jag inte behövde oroa mig för ett upplopp från hans sida i alla fall. Efter det tumultet var över fick jag låna tjejens pisk och det blev lite mer fart på Karlsson på taket. I övrigt var lektionen väldigt bra och jag kände mig nöjd, bortsett från att jag inte fick bukt på trögheten. Det enda jag inte riktigt vågade var att galoppera. Det satt liksom i lite från förra gångens hoppning. Men jag fick honom att ta tre galoppsprång och sedan ville jag inte bråka mer. Jag kände att jag inte rikigt vågade. Vi var många som avstod.

När lektionen var över kom en av tjejerna fram till mig och gav mig lite tips och råd. Typ han brukar vara väldigt seg så du måste visa från första stund att du vill att han ska ha fart. Jag tycker det är urcharmigt och tar tacksamt emot dessa råd. "Det var första gången du red honom nu va?" Alltså de är inte taskiga utan förstår vad som är orsaken. Hur fint som helst.

-12 och aldelens underbart

Klockan är nio och det är lördagsmorgon. Jag har precis kommit in från en morgonpromenad med hundarna. Det är - 12 grader ute och jag älskar det! Lite snö har fallit i natt så världen känns tyst, tyst och vit. Inne luktar det fortfarande lussebullar efter gårdagens bak, nu väntar pepparkakor. Jag längtar efter nästa söndag då jag får mysa för fullt med lampor och stjärnor.


(Egentligen är jag rent principiellt emot att ha en betlehemstjärna i fönstret. Jag har inget Jesus barn som väntar på dyra gåvor i mitt hem. Men det är ju så mysigt att jag inte kan låta bli. Blundar för mina principer.)

Bradag

Dagens dag har varit bra. Men innan jag går in på det så måste jag bara berömma ICA för deras supersmarta direktrabatt. Alltså jag är så trött på att det mesta som kommer i reklam från dem är köttprodukter på ett eller annat sätt. Men nu på det är viset får jag bara sånt jag vill ha. Jag har bara haft tur och den här gången tror jag nog att de prickade rätt med varenda produkt. Bara sånt vi brukar köpa! Jag blir så glad, förstår inte varför de inte gjort detta tidigare. Jag vill inte ha skinka billigare eller mamma scans äckelbullar eller nåt annat köttigt. Nu får jag som jag vill, alla rabatter är riktade till mig. Leendet sprider sig.

Annars har jag varit på veckans andra långprommenad med hundarna, i måndags var jag ute i ca 1 och en halv timme idag en timme. Nu är kanske inte det så märkvärdigt om det inte vore för att Lakrits varit dålig. Det här är första gången som hon orkar med två så pass "långa" promenader utan att vara helt slut efteråt. Dessutom så tränade vi lite igår och en näve med mat till verkar funka det oxå. Yeii, mitt hjärta glädjehoppar. Kanske kan vi klara det här.

Sedan har jag gjort det där tråkiga ni vet, städat. Blärk. Men det gäller att passa på när det är läge. För nu när det är kallt ute, inte halt. Är det läge. Det betyder inget sand på vägen. Vilket betyder ingen sand här hemma. Så jag storstädar och hoppas på att det ska hålla sig rent mer än en halv dag. Jag hoppas så klart även på att det ska hålla sig kallt. För det brukar betyda mindre smuts hemma. Jag gillar vintern! Vinter likamedmindreskithemma.

Ska låna GitarrHjälte III från Isäntäs jobb. Jag vet vad jag kommer att göra i helgen. Mohahah.

Svart & vitt

Tjurstickningen är nu klar! Jag ska bara fästa alla trådar och sedan sy ihop. Inte mycket kvar med andra ord.

Här om kvällen hittade vi säsong 5 av 24 på Coop. Vi slog genast till då vi letat denna hur länge som helst. Så nu sitter vi än en gång och darrar i soffan. Det är svårt att andas mellan varven, av spänning. Då har tjurstikningen kommit till sin rätt, den är enkel och jag behöver inte koncentrera mig på den. Den flyter på av sig självt helt eneklt. Jag haft den som lugnande medel när det varit som mest spännande. Nu känns det nästan lite tråkigt att det är färdigt...

Vänner

Åh vad glad jag blir att ni finns.

Ska ta mig till Af idag och se vad de har att komma med, plus att jag ska besöka lokalen jag vill ha. Allt händer så fort men men... måste ju kanske sätta mig med budgetar och sånt oxå. Suck, vilket inte är min starka sida. Har bara gjort för klubben tidigare och då har vi ju varit några stycken som diskuterat oss fram till den lämpligaste vägen att gå.

Funderar vidare

Har kontaktat min "person". Hon tyckte att det verkligen var på tiden att någon tog tag i detta. Jag fick många bra råd. Annars kan det ju vara lätt att skena iväg i fantasierna. Jag ser världens finaste lilla butik framför mig. Men det tar kanske ett tag att komma dit. Det går kanske inte att börja på topp utan en måste arbeta sig upp. Jag drömmer mig snabbt bort...

Det råd jag fick av henne var att börja som återförsäljare åt ett märke. Det här är ett stort märke och jag gillar verkligen vad de har att komma med så jag ser inga problem där. Har kontaktat dem och fått veta hur det går till.

Sedan var det ju det här med lokal. Jag tycker själv att jag hittat den perfekta lokalen. Men min "person" tyckte kanske att den låg lite för avsides. Men sedan sa hon å andra sidan är den kanske billig i hyra. Ja och jag vill ju inte ha värsta nya flash lokalen utan gillar det lite gamla. Det tilltalar mig och det är då lättare att skapa en mysig atmosfär. Ska gå dit imorgon för att kolla läget. Se vilka som är hyresvärdar och kanske titta lite på hur lagermöjligheterna ser ut. Den har två stora skyltfönster och det är ju alltid bra. Vad jag vet så blir den ledig i januari... men den kan ju redan vara tagen av någon annan...

Jag har så många tankar kring detta att jag snart tror att jag kommer att explodera. Det svåra är nog ändå marknadsföringen ja och ekonomin. Det är något som jag inte alls känner mig hemma med. Men jag antar att jag kommer att lära mig det oxå. Det är så spännande att jag tror jag döör.

Tillbaka!

Energin flödar igen. Jag känner livsglädjen strömma genom mig. Allt det tråkiga är som bortblåst. Nu vet jag vad jag vill och jag har börjar göra något åt det. Har kontaktat Af. Har kontaktat min "kontakt". Har surfat omkring och skaffat min lite mer kött på benen. Det känns så spännande. Tittar omkring på hemsidor och låter mig inspireras. Jag känner bara hur skaparglädjen har tagit över.

Vill börja med det här nu!

Men allra först, frukost.

Välkommen hem

Borta bra men hemma bäst heter det ju. Visst ligger det lite sanning i det. Hur trevligt och mysigt jag än haft det och hur roligt det än är att träffa sina systrar så är det skönt att komma hem.

Helgen har varit super, vi har ätit god mat. Spelat spel, promenerat, gått på stan och haft det väldigt trevligt. Jag har köpt mig två nya lampor på IKEA och tre nystan garn varav ett är växtfärgat eller i alla fall gårdsspunnet ullgarn. Jag är väldigt nöjd med mina inköp och tycker att det är orättvist att systrarna som inte är det minsta intresserade av garn och stickning har en så bra butik i deras stad. Medan jag som är intresserad har en mindre bra för att uttrycka mig diplomatiskt.


Gitarrhjälte var i alla fall ett väldigt roligt spel så det kommer nog mest troligt snart att finnas ett exemplar även här hemma hos oss. Jag satt uppe till halv fyra på natten och spelade helt själv. Kunde inte sluta. Var tvungen att klara låten... gjorde jag det. Nej, det var nog för mycket vin i kroppen för det. Men tjurskallen i mig den lever ett eget liv.

Måndag

Har ätit jordgubbar och glass dödat lite aliens och badgajs. Har dammsugit för sjuttioelftegången den här månaden. Grus och långhåriga hundar är inte den bästa kombon för en som inte gillar att städa. Har stickat på Laminarian, men det har blivit fel så jag har lagt undan och väntar på nya krafter. Har tvättat och packat. Har pussat och tittat på The Persuaders.

Imorgon ska jag upp i ottan, vi åker från Skeå kl 9 så jag måste halka iväg aptidigt så att jag kan krypa fram i 50 kmh ( i fall det är snorhalt). Hade kunnat åka idag, men ville träffa Isäntä innan jag for och då han det ju bli mörkt. Både mörker och halka känns onödigt. Så istället: Morgonstund har guld i mund.

Alltså på "semester" tills på söndag.

Si jo läjter aligejter

Det är jag som är döden

Det är märkligt vad allt kan röra sig kring eller handla om döden på ett eller annat sätt helt plötsligt. Allhelgona och det lyser så fint på kyrkogården. Jag tänder ljus hemma hos mig. Borde kanske åkt till stan och tänt på graven men hade så mycket förra helgen och nu i helgen jobbade Isäntä och så nästa helg då bär det av till systrarna. Jag önskar att jag ägnade mer tid åt graven. Att jag tog mig dit och pratade med den lite. Mamma pratar jag ju med i alla fall.

Det mesta jag ser på tv för tillfället, ja även bio, rör döden på ett eller annat vis. Någon har en förälder som dött eller barn som dör eller kanske både och. Det är ett ämne som finns runt mig på alla sätt och vis för tillfället.

När jag pratade om det här med en vän för ett tag sedan så började jag fundera kring vad jag saknar allra mest. För det där att inte kunna ringa och prata det har jag liksom vant mig vid nu. Efter tio år så är inte att kunna ringa till mamma något som jag ser som en del av min vardag. Jag pratar med de runt mig istället. Men det jag saknar är kärleken. Kärleken som en känner från en förälder i mitt fall en mamma. Det kan ingen annan människa ersätta eller försöka ge. Kärleken som en mamma har till sitt barn eller min mamma hade till mig den kunde bara hon ge och den saknar jag ofta. Jag saknar hur min mamma sprudlade av liv, hur hon fick alla runt sig att vara glada. Att hon var helt galen. Jag överdriver inte, minns en gång när jag klagade på att hon satt upp en ful gardin i mitt rum. Sa väl något i stil med att "den ser ut som en trasa" med glimten i ögat. Mamma jagar i fatt mig, plockar upp mig och går ut med mig till soprummet. Där hon sedan försöker slänga ned mig i soptunnan. Jag var kanske tolv år eller nåt. Det är en sån grej som bara galna mamma kunde göra.

Snackar en skit är en skit och då ska en längas bort. *ler*

Jag var ju så vuxen tyckte jag när det hände. Men idag tänker jag att jag var ju ungefär i systerJs ålder. Huja. Det är ju inga år alls. Men tiden går och såren är inte längre öppna och variga. Men de finns där och det kommer de nog alltid att göra. För att förlora en förälder är som att förlora en del av sig själv. Den delen som alltid trodde på det en gjorde. Den delen som alltid har kärlek över. Den delen som lyckades stötta utan att det kändes. Som lyckades prata en till rätta utan att en förstod vad som hände.

Min mamma sa alltid, tänk på att du måste träffa rätt kille. Du har så stort behov av kärlek att du måste träffa någon som kan ge dig det. Jag har alltså alltid haft det men nu är hålet dubbelt, för nu måste även mammakärlekenshål fyllas...

Det som varit

Länge sedan sist och mycket har hunnit hända.

Har varit på bio och sett The Orphanage. Trodde att den skulle vara läskig men den var mer skum. I det här fallet inte skum som i dålig eller mysko utan den var skum. Den handlade om att gränsdragningen mellan liv och död inte var så stor. Alla finns runt oss, det gäller bara att känna och se. Det var en spännaden film som passade bra in så här runt Allahelgonsdag.

På tal om det så var det så himla fint här om kvällen när vi var ute och gick. Jag tror att det var ett ljus (minst) på varje grav på kyrkogården nära oss. Det var så vackert, den sluttar lite så du kan ju tänka dig hur fint det var.

Gick med två arbetskamrater till Isäntä på bio. Isäntä var dock inte med, men de är så trevliga så det kändes inte konstigt alls.

Helgen har förlöpt fint, vi har tagit hand om varandra på bästa möjliga sätt och nu känns det bra att börja på en ny vecka. En vecka som har så mycket trevligt med sig. Jag ska åka med pappa ned till Karlstad och hälsa på systerL och systerJ. Det blir hockey, SAIK mot Färjestad. Vilka ska jag hejja på? Jag tror att det här är ett rekord år. Det blir tredje gången jag träffar systerL. Det brukar max vara en gång per år så det här är helt underbart!

Har mer att förtälja men måste kila. Ska träffa M för en prommis och sedan en stickdate.

Se så, ut med dig!

Det är ruggigt och regnigt ute. Perfekt för tedrickande, bokläsande och stickande. Eller varför inte lite Fallout spelande. Men tyvärr jag är hundägare. Det är bara att ta på sig regntäta kläder och pallra sig ut i regnrusket. Låter nog kanske värre än vad jag tycker att det är egentligen. Tycker det är mysigt att gå ute i regnet. Men det är bara när jag väl tagit mig ut. Så här innan känns det bara motigt och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas klura mig ur situationen.

Missade ridningen igår. Hur kunde jag! Jag förstår det knappt själv, var på stan med Isäntä. Fikade på ett nytt ställe. Har snart provat alla. När vi kom hem hade jag helt glömt bort att jag har min super roliga fredagsaktivitet att se fram emot. Jag fattar inte, det är ju det roligaste på hela veckan och så... helt borta.

Kanske blir det så när jag låter hjärnan tänka ifred?

Ett och annat har jag i alla fall lyckats tänka ihop och kanske blir det bra tillslut.

Tävling(ar)

Hittade den här trevliga tävlingen hos FNIXens pysselhörna

Hittade en till här Tummelisa.

Montecore en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri

"Ni minns väl Las Vegas stjärnorna Siegfreid och Roy? Under en föreställning attackerades plötsligt Roy av en av deras vita tigrar. Den tigern hette Monecore. Vad den har med nedstående historia att göra får ni själva lista ut.

I Montecore får författaren Jonas Hassen Khemiri, som nyss blivit klar med Ett öga rött, ett mail från Kadir. Denne presenterar sig som bardomskamrat till Jonas far, och på mycket säregen och rolig hemmagjord frans-arabisk svenska uppmanar han Jonas att den här gången ägna sig åt ett värdigare ämne, mänligen att skriva en bok om fadern, den berödme fotografen. Men något är lurt med denne ständigt brevskrivnade Kadir, som alltmer ihärdigt försvarar Jonas pappas handlande. Vem är han? Och vad belv det egentligen av Jonas pappa?"

Nu har jag lyssnat ut den. Sista skivan låg länge och väntade, det var en såndär bok som jag inte ville skulle ta slut. Ville suga lite på karamellen. Den här boken är så mycket, den är fader-barn relation, den är främlingskap, den är underfundig och skrattig. Det tog ett tag innan jag kom in i språket men när jag väl var där fanns det ingen återvändo. Det är ett fantastiskt språk och jag känner ofta igen franskan. Jag har sagt det förr men jag älskar verkligen författare som vågar skapa nytt, som inte har respekt för ordet. Som med helt egna nypåhittade ord beskriver känslan. Det är fint!

Laminaria

Nå här ska ni få se på underverket. Min rosagröna Laminaria.

Fast än skiftar den bara i rosa. Men det gröna kommer snart och jag kan inte riktigt sluta sticka för jag vill se hur det gröna kommer att bli. Tre diagram är avklarade och jag är inne på det fjärde när det är klart har jag bara två kvar. Än med mycket garn kvar så jag får se hur många gånger jag upprepar diagram fyra "Blossom chart". Det är lite spännande när jag får bestämma själv hur mycket det ska vara.

Reparerat mig

Igår när jag vaknade var det som att allt hade vänt. Jag kände mig pigg och glad och mogen att ta tag i livet igen. Jag behövde de två dagarna av sunk. Solen strålade och det var hyfsat varmt så jag skickade iväg ett sms och fick ett svar. Promenadsällskap är alltid att föredra. Kändes lite som förr... Agerade chaufför till Isäntä under dagen. Han var på havsbadet på konferens fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lånade två lyssnarböcker och satte mig med Laminarian igen.

Onsdag det samma som en bra dag.

måste få...

Jag kan inte hålla mig. När allt känns så här trist måste jag ha något kul att se fram emot. Nåt kul att hålla händerna i. Så tyvärr E min tjurstickning får vila en dag för nu ska jag börja på min Laminaria.

Jag hoppas att denna underbara stickning kommer att lätta alla känslor som svävar i mig för tillfället. Orkar inte riktigt sätta mig ned och sortera dem än. Det kommer väl men just nu måste jag bara göra något kreativ så att hjärnan får tänka i fred.

Invasion! av Jonas Hassen Khemiri

"Invasion! visar en ny sida av Jonas Hassen Khemiri: pjäsförfattaren, krönikören, novellisten. Här möter vi en rad oförglömliga khemiriska hjältar: Vanja, världens mest sexuellt erfarna parkleksarbetare. Harley, som lever som bäst när hon svajar i broräcket och lovar att aldrig bli som vi andra. Legosoldater i fontänflätor, magiska drakar och pianoterrorister. Och så den gåtfulle multitalangen Abulkasem, på rymmen från Carl Jonas Love Almqvist.

I denna efterlängtade samlingsvolym ingår ett urval av de noveller och krönikor som Khemiri skrivit sedan debuten 2003, och två pjäser: den kritikerrosade Invasion! och den helt nyskrivna Fem gånger gud. Vare sig han skriver kort eller långt, dramatik eller prosa är det samma starka läsupplevelse, en allvarsam lek med språklig finess."

Det går alltid fort att läsa när det är noveller och kåserier. Pjäserna slinker bara igenom. Gillar att läsa i pjäsform kanske för att jag jobbat med det tidigare. Khemiri, jag är inne i ett il och har nu läst alla böcker av honom. Jag gillar hur han leker med orden, hittar på nya ord och med hjälp av de nya orden skapar en bild som blir än mer levande. Av novellerna är det framförallt Oändrat oändligt som fastnar. Men jag gillar även kåserierna. De nya orden och beskrivelserna av utanförskapet.

Tom

Efter att veterinären ringt igår och efter lite letande på internet. Det gav dock inget större resultat. Så har jag och Lakrits legat sked i soffan hela kvällen. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag känner mig bara tom och orkeslös för tillfället. Vill inte att de ska ringa och säga att jag kan jobba. Vill helst inte stiga upp ur sägen. Det kändes så bra med medicinen, att den gav resultat. Nu känns det som att jag inte vet något alls längre. Hon kan bli "frisk" men vi kanske inte kan göra det vi brukar göra. Träna och tävla. Hon kanske måste ha väldigt precisa matdoser och på precisa tider så att tarmkulturen håller sig igång. Inga utsvävningar med andra ord. Men magen kan ju lika gärna klappa ihop oxå tja eller tarmen.

Jag tycker verkligen inte om att inte veta. All min kraft, ork och energi bara försvinner bort. Den som jag skulle behöva till annat. Den finns inte längre.

Nu vet vi

Idag fick jag äntligen svaret från veterinären. Hon lider av en kronisk tjocktarmsinflammation. För tillfället vet jag inte så mycket mer än det. Veterinären blev glad då hon svarade så bra på antibiotikan så han ville helt klart att hon skulle gå färdigt den kuren. Sedan skulle vi höra av oss när hon ätit mat i tio dagar utan antibiotika.

Känns lite som att vänta och se.

Men stackarn, tänk om hon hade visat lite mer symtom tidigare då hade det hela kanske inte behövt bli kroniskt. Men hon har ju tidigare alltid blivit bra av lite ris och fasta. Då är det inte så lätt att veta. Nåja jag ska inte gräma mig för nu vet vi i alla fall...

Tjurstickar

Helgen har varit olidlig rent kroppsligt. Träningsvärken har handikappat mig. Idag är den mer normal. Jag kan ställa mig upp utan att ta hjälp av händer eller andra människor. Det låter som ett skämt men jag lovar det är helt sant.

Har tjurstickat på min vän E's pulsvärmare. Jag har i stort sett två par klara. De måste fästas trådar och sys ihop sedan kan jag säga att jag har två klara. Men jag måste erkänna en sak. Det enkla ligger inte för mig. Med det enkla i det här fallet menar jag enkel och rak design. Jag skulle vilja vara en sådan som gillade det. Ni vet så där klassiskt som vi säger om svensk design. Men jag måste bara inse att vi kommer inte överrens. Det är bara så enkelt. Som ett bevis på det kan jag ta och förklara helgens tjurstickning. En som gillar att designa det enkla att med små medel hitta något snyggt den skulle gilla helgens tjursstickning. Medans jag bara har suttit och räknat varven, bara tio varv kvar nu. Att sticka rakt upp och ned är inget för mig. Jag vill ha utmaning. Och då menar jag inte utmaningen i att göra det enkla snyggt för den kan jag inte anta. Jag vet inte men min kreativitet sätter sig på tvären och jag tjurstickar. Har lovat att jag ska göra och då gör jag. Det enda jag hoppas på nu är att de som ska använda dem tycker att det blir snyggt. För då känns det i alla fall lite mer värt det.

Jag har lovat mig själv att jag inte får börja sticka med det här ellapixiga garnet förrän jag har tjurstickat färdigt. Två ner en till kvar... Sedan blir det vackerstickning.

Revansch

Gårdagskvällen blev väldigt lyckad. Jag for dit och glänste! Nog för att jag mest tror att mina nojjor sitter i mitt huvud inte hos andra så känns det skönt att ta revansch. Det blev en massa härligt hundsnack och jag kollade in när de tränade lite lydnad inför dagens tävling. Jag blev så fruktansvärt sugen att jag nästan höll på att gå upp i limmningen. Jag vill ha en hund jag kan träna ordentligt med nu!

Var väl hemma vid elva, de hade upprop kl 0700 så de behövde all sömn de kunde få.

Stickade vidare på mitt uppdrag. Tre svartvita pulsvärare. Ett par är klara och nummer två påbörjade. Har bestämt mig för att jag inte får börja på Laminaran förrän jag har gjort färdigt pulsvärmarna till E och mössan till bror.

Nu ska jag göra mig klar för det är stickcafé idag och jag ser fram emot att besöka det.

Två paket

Det knackade på dörren, där stod brevbäraren med två tjocka brev. Det ena min beställning det andra en betalning för bland annat ett kort jag fixat till systerL. Världens roligaste släktfoto btw.

Svårt att beskriva känslan av att öppna ett paket och inte veta vad som kommer att ligga i det. Men hon hade verkligen lyckats min fina syster. Alla färger och val kändes helt rätt. Framförallt det finna Ullgarnet från Ullcentrum. Så fin färg.



Det rosa gröna Evillas äppelblom och det regnbågsfärgade har jag beställt själv. De svart, brun gråa Fable ska bli ett par sockar och det röda och gröna ska jag inte boka upp till något särskilt utan de ska jag titta på i bland, känna lite på och vänta tills jag har det rätta projektet.

Tänk att garn kan göra mig så lycklig. Jag sitter och känner och klämmer. Jag tittar på och vill komma på det ultimata. Jag älskar garn, att titta på och känna. Den där stunden innan jag vet vad jag ska göra. Jag älskar garn med färger, som ger liv. Garner som gärna får vara växtfärgade så att de känns än mer levande. Den här lilla högen gör mig så lycklig.

Sårbar

Ibland blir allt bara så himla fel. Jag hade sett fram emot att cykla ut på klubben och träffa gamla klubbisar som ska hit och tävla. Men mina ben orkar inte så jag försökte komma på någon annan lösning. Nå väl det blev bara fel allt och nu känner jag min helt plötsligt inte välkommen längre. Det är så himla lätt att allt blir fel. Det här är människor som jag inte umgås med privat men som jag ändå har kul ihop med när det är klubbsaker. Tänkte att det skulle vara trevligt att träffa lite Umeå bor. Nåja.

Det jag förvånas över är min sårbarhet, att jag blir så rädd. Det kändes nästan som att jag var 20 igen. Då på den tiden då jag inte vågade ringa folk för att jag var rädd för att de skulle säga att de inte ville vara med mig. Jag kunde till och med vara rädd att ringa mina allra bästa vänner ibland. Tänk om de säger "nej inte ikväll" Utan att de tänkte på det så kunde sånt göra så ont i mig och genast trodde jag att jag inte var älskad eller nåt.

Kanske beror det på chocken av att trilla av ponnyhelvetet, men jag bara stod där i köket och grät samtidigt som jag lagade middag. Allt blev bara så himla fel och jag var inte det minsta sugen helt plötsligt. Varför? Det är ingen nära vän som gör det här mot mig, det är en person som jag egentligen inte gillar. Ändå blir jag så sårad. Kanske är det chocken kanske är det bara glädjen av att det är någon "hemmifrån".

Nu ska jag sätta mig och titta på allt mitt fina garn som trillade ned i lådan idag. Tack underbara sötaste finsysterL. Du hade så klart plockat helt rätt. Stickning är terapi och kanske teraperar jag mig genom den här kvällen och kommer ut starkare på andra sidan. Får se om jag överhuvudtaget cyklar ut till dem imorgon eller hur det blir.

Varför tar jag alltid avstånd så fort jag möter lite motstånd? Det är så typiskt mig. Rädslan kommer krypande. "De vill inte ha mig där" Då ska jag minsann inte heller gå dit. Och på så sätt har jag skapat ett ännu större gap.

Ridningen

Idag var det hoppning på schemat. Jag tänkte väl inte mer på det, fick min häst och gjorde oss klara. Vi värmde upp med genom att stå i balanssits och tvåpunktssits hög och låg. Mina ben var som gele när vi väl skulle börja hoppa. Jag hade fått en liten bråkstake. Två gånger tog han tyglarna och vägrade hoppa, när jag manade på så sprallade han loss och två gånger åkte jag av. Jag var så trött i benen att jag inte hade något att jobba med. Men det är ju bara att sätta sig upp igen och fortsätta. Jag tjurade mig till ett "lyckat" hopp. Dvs han hoppade och jag satt kvar. När jag väl gjort det så kände jag att jag inte ville utmana lyckan så vi skrittade runt medan de andra tjejerna hoppade. Han tjurade hela tiden, gjorde halter när jag inte ville och skulle inte gå och samma håll som jag. Så jag tragglade på med honom och med små och ibland väldigt stora hjälper fick jag en rätt så medgörlig ponny. När tjejerna hoppat klar så hade jag en Birk som jag kunde styra. Han gick mellan konorna där jag ville och inte hans väg. Han fattade trav och gjorde halt på mina kommenderingar inte för att de andra hästarna började. Vilken liten tjurskalle. Hade det varit min häst och att mina ben inte var som spagetti så hade jag avslutat där med några hopp för då kände jag att vi var på samma planhalva.

Nåväl efteråt så pratade jag lite med de föräldrar som alltid är där. Jag berättade att min gamla kropp inte är så vältränad. Att det är jobbigt att stå i balanssits i tjugo minuter. (Tänk att du sitter utan stol mot en vägg i tjugo minuter, det är inte riktigt samma sak men nästan) Gamla kropp reagerade den mest pratglada pappan på. Då sa jag du kanske inte tror det men jag är 35. Nä det trodde jag verkligen inte. Han frågade de andra föräldrarna vet ni hur gammal hon är. Det kanske är oartigt jag vet... men jag trodde du var bara något år äldre än tjejerna. De är typ elva. Haha ja nu är jag sexton igen. Fick även visa leg på systemet idag. Hon tittade på mig som om jag hade falskleg.

Nåja det var mina strapatser idag och chocken sitter nog i lite än...

Saker som är fina

1. Att när en vän ringer i denna ensamhetens stad kunna säga - jag har haft en kompis över på fika.

2. Att gå på konsert i ren Urkraftsanda och njuta av magiken som skapas

3. Finfina örhänget från vännen tillsammans med fina grönakappan och bruna nystickade Abby.


4. Sötaste tanten ever


5. Kappa om natta (ingen bra bild dock, har inte lärt mig kameran...)

Drömmer

Mot bättre vetande har jag beställt lite garn. Det ska bli en Laminara har äntligen tänkt ta tag i det projektet. Har försökt ett antal gånger men förstår inte riktigt hur jag ska göra så det slutar med att jag lägger ned. Men nu har jag beställt garn och det ska bli en sjal tillslut. Blev inspirerad av den här (Ravelrylänk) . Så här ser mitt vackra garn ut som så fort det landar ska bli en vacker somrig sjal.

Sånt som en kan se fram emot. Den här gången är det inte bara ord utan jag ska verkligen sätta mig ned och försöka förstå mönstret. Kanske måste jag köpa nytt bläck till skrivaren oxå så att mönstret kommer till sin rätt.

Svartsjuka vs. heder

På museet här i stan har de en utställning om hedersrelaterat våld. Såg den för någon dag sedan. (Ibland kan det vara så svårt att ta sig till museet trots att det ligger mitt i stan.)

Den var verkligen bra. Temat var Hedersrelaterat våld. Säger någon hedersrelaterat våld associerar vi direkt till något annat än det fina svenska. Gärna något muslimskt, till en kultur vi kallar för hederskultur. Men heder är ju i förlängningen inget annat än en förlegad patriarkal struktur och den har vi även i Sverige. De visade på statistiken den som varje gång gör mig så upprörd. Att det dör en kvinna i veckan av misshandel. Hur många som blir utsatta för våld i nära relationer och utanför hemmet. Vad är då detta om inte hedersrelaterat. Oftast är det mannen som slår kvinnan och varför, jo för att hon var för utmanande klädd. För att hon pratade för länge med grannen. För att hon såg sexig ut när hon gick till affären. Vi kallar det svartsjuka i den svenska kulturen. Men ärligt talat är det inte samma sak?

Det utställningen visade var skrämmande. Den ville lyfta på hedersbegreppet och inte bara placera det i enannan kultur utan även i vår. Där fanns brev från släktingar till kvinnor som hette Annika som skrev "om du lämnar honom är du en hora, vi vill aldrig mer ha med dig att göra" att Annika konstant under flera års tid blivit utsatt för våld i hemmet brydde sig de här människorna släktingarna inte om. Ett föräldrapar till en tjej som hette något i stil med Jenny misshandade henne så att hon fick missfall. För att hon var tillsammans med fel kille. De kallade henne något i stil med "jävla arabhora"

Med andra ord vi kan inte svära oss fria och säga att: hedersrelaterat våld är något för andra kulturer, inte för våran. Även vi i detta land slåss för vår heder.

Sleeping beauty

Tungan som hänger ut, frambenen i "Mr Burns ställning" och magen blottad. Detta enbart så att gosesjuka mattar kan få möjlighet att gosa hur mycket som de vill.

Wtm och wog

Mina Winter twilight mitts blir mer Summer day mitts. Eller kanske tidig höst mitts. När löven börjar bli gula. Det beror helt och hållet på hur mycket garn det går åt. Men det är roligt att sticka med två färger igen. Helst av allt skulle jag vilja ha ett röd, orange och gul flammigt garn så att det skulle bli autumn day mitts. Såg ett par i den färgkombon på Ravelry men jag hade inget sånt garn hemma och ville verkligen börja nu. Vem vet hittar jag ett i den färgen så kanske det blir två par torgvantar.



Halsduken Waves of grain går sakta men säkert framåt. Den har varit min lyssna på bok stickning och det brukar ge resultat. Har stickat ca hälften av den ena delen. Det är lite enformigt. Men å andra sidan går det ju fort att sticka när jag inte behöver titta på mönstret.



Idag ska jag även gå och köpa garn för ett annat projekt. Det är till en kompis. Har varit lite pengalöst här ett tag så jag har inte unnat mig att köpa garn. Men nu fasen ska det bli sticka av. På löpande band... Borde kanske börja åka buss någonstans så att jag får pendelsticka ;)

Valet och kvalet

Så har vi bestämt oss, det var bio en Brasiliansk film eller Detektivbyrån på Krokodil. Efter lite myspacening. Det kommer att bli en helt fantastisk kväll med härlig och medyckande musik.

Nästan lite Amelie från Monmartre över det hela fast med lite folkmusiktoner eller tja det är väldigt svårt att beskriva det jag hör. Lyssna själv. Här kan du läsa någon som formulerat sig lite bättre.

Torstagen är rättat!

ps. lite nervöst funderar jag på att bjuda över en av mina grannar på en kopp kaffe. Det känns ovant att göra något sånt. Men hon verkar så trevlig. Vi brukar träffas i trapphuset och då brukar vi oftast prata något ord här och där.

Äntligen

Nu har Stickameras Pulsklubbs två november mönster äntligen publicerats. Jag gillar verkligen båda mönstren så jag tror nog att jag snart både kommer att ha ett par halvvantar med galler och flätor samt winter twilight mitts i min ägo. Tror att jag ska sticka wtm med Kaunigarnet jag köpte i sommar. Det har liksom legat och väntat på det rätta projektet. Kanske kanske är det här just det. Till de andra pulsvärmarna ska jag leta i mina gömmor. Skulle vilja ha dem rosa, i en söt babyaktig färg. Men jag får se vad som finns i gömmorna. Annars får jag gå till min garnbutik här runt hörnet för jag tror nog att Opal är ett garn som finns där. De har kanske någon fin färg. Kanske blir den grå istället.

Snart är det jul

Ja visst jag ljuger inte...

Jag har druckit min första glögg och ätit mina första pepparkakor.

Bara så att ni vet då är det snart jul.

Äh nu är kanske just glögg och peppisar inte så juligt. Glögg dricker ju sådana som jag, glöggalningar, året runt. Det finns inget godare än kall glögg i glaset en varm sommardag. Och pepparkakor det finns väl oxå att köpa året runt. Pepparkakor med ädelost på mmm

Det som däremot gör att det känns som att julen närmar sig det är att alla dessa storbutiker redan börjat sälja julpynt. Ut och shoppa och påbörja pyntningen för nu står den snart för dörren!

Att det ska vara så svårt

Finns det ingen stans en kan få sig en kopp anständigt chai te?

Tycker inte att det är för mycket begärt. Om det står Chai på menyn så borde de väl veta vad de serverar. Nä då en får en sockersörja med mjölk. Alltså chai är väl ändå te med varm mjölk och en gnutta socker i. Själv tycker jag inte att sockret behövs men det får gärna vara skummjölk och kanel på toppen. Alltså det är ett te i grunden inte en sirap. Jag blir galen! Dessutom att kalla det för chai latte då chai ska serveras med mjölk. Det är som att säga kaffe med mjölk latte. Vem med hjärncellerna på någorlunda rätt ställe skulle säga så?

Som ni förstår, ni som har ett Waynes i er stad, så har jag varit där och fikat...

Jag får helt enkelt göra själv. Titta här. Det verkar mumsigt värre. Allt jag behöver är ett svart te som bas. Men det har jag inte... får kolla på te shoppen om de har något eller varför inte ett chai nästa gång jag är där. Då kan jag åtminstånde koka tevatten och mjölk tillsammans för att få det lite extra smarrigt.

Gamer

Brev till dig som oroar

"Hejsan
Jag bara måste skriva och berätta, kanske stillar det även din oro. Ända sedan vi varit hos veterinären i torsdag så har Lakrits varit bra i magen. Jo jag vet det är bara några dagar. Men det är några lyckliga dagar. Hon har fått samla krafterna och börjar nu bli mer och mer lik sig själv. Magen verkar tåla antibiotikan även om Lakrits inte gör det *ler* Hon gör allt för att lyckas spotta ut den när jag ska ge henne.

Idag har vi gått en ganska lång promenad och hon har varit med hela tiden. Försökt busa lite och burit på en pinne med huvudet högt i skyn. Hon håller bättre och bättre min och Chewies takt så jag hoppas att det här får hålla i sig.

Nu håller jag bara en tumme för att provresultaten ska ge ännu mera ljus över situationen.

Kramar a"

Vad mer.

Jo i lördags spelade vi ett nytt spel. New World. Det är ett brädspel som går ut på att kolonialisera den Nya världen. Ett mycket trevligt spel som det gick bra att spela två på. Men det är nog ännu roligare att vara fler. Det var ett hyfsat enkelt spelupplägg. När vi väl fattade det. Typ hela lördagen gick åt. Men då hade vi ju å andra sidan inte spelat det förr någon av oss. Först tar det ju tid bara att läsa reglerna sedan ska dessa appliceras på spelet och det ska diskuteras fram och tillbaka. Men efter tre turer så gick de tre sista omgångarna ganska fort. Så nästa gång tar det nog inte alls lika lång tid. Då är det mer strategin som måste finslipas.

Söndagen gick oxå i spelandets tecken. Fallout 2 installerades i datorn och sedan satt jag där. Helt fast. Det fina är oxå att det är ett av Isäntäs favoritspel så jag kan be honom komma och hjälpa mig och han är bara glad att han får spela lite. Tror att han i smyg är sugen på en fjärde omågng. Men å handra sidan kommer ju Fallout 3 snart ut i butikerna.

Det har med andra ord inte hänt så mycket. Vi har mest tagit det lugnt och softat framför lite spel. Precis så som en helg ska vara. Batteriladdande. Önskar bara att Lakrits skulle bli bättre så att jag kan komma ut i skogen lite mer. Det om något laddar batterierna.

Det har blivit väldigt lite stickat.

Böckerna

Vilken bok läste du senast?
Läste jag ut senast måste jag nog ändra till då får det bli Ensamhetens vin av Irène Némirovsky. För tillfället läster jag; Söndra och härska en bok om delningen av Afrika, Montecore en svensk tiger ljudbok och Invasion! vanlig bok. De båda sista av Jonas Hassen Khemiri. Sedan läser jag även Kerstin Malms bok Hunden Människan Relationen.

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Det är väldigt blandat

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du “nu har jag en fjärdedel kvar”, “en tredjedel”, “hurra bara hälften kvar” .
Nej jag är nog tvärt om, om boken är bra det vill säga. Då låter det mer "nej bara hälften kvar", åh nej bara en tredjedel kvar" osv. De sista sidorna kan jag suga på länge så att boken inte tar slut.

Hur väljer du böcker du vill läsa?
Går på känsla. Lånar oftast de böcker jag läser på bibblan och då handlar det om vilka böcker som finns inne och vad som står på baksidan. Har jag hört något om boken förr, läst författaren förr osv.

När blir en bok för lång?
Aldrig om den är bra. Är den dålig kan några sidor vara för långt.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Det spelar ingen som helst roll. Läser båda språken lika lätt.

Vilken bok blev du senast berörd av?
Citroner gula av Kajsa Ingemarsson

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?
Självklart, det är självplågeri att lästa en dålig bok.

Vilken bok lämnade du senast?
Carl-Johan Vallgren - För herr Bachmans broschyr.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du ofta?
Tror inte att jag har någon genre som är överrepresenterad jag har en väldigt god blandning. Men jag har lånat en hel del deckare på sista tiden, försöker bryta det mönstret.

Rekommendera fem författare!
Paul Auster, John Irving, Torgny Lindgren, Kate Atkinson och Selma Lagerlöf

Rekommendera fem böcker.
Illusionernas bok, Ciderhusreglerna, Ljuset, Mänskligkrocket, Herrgårdssägner

Hittad hos Lisa

Mitt livs novell

Hon vaknade, ville inte stiga upp. Kanske för att hon visste vad dagen skulle bära med sig. Det var idag eller nu på morgonen som hon skulle ta med sig sitt lilla svarta troll till veterinären för en rejäl undersökning av mage och tarm. Hon smet före honom på toaletten. Gnuggade ögonen framför spegeln och tvättade ansiktet. Så det får räcka, nu är hon vaken. Drar på sig byxorna och tröjan från igår. Orkar inte göra mer. Letar sig ut i köket, det nybakade brödet kändes inte så lockande som kvällen innan. Men två skivor och en kopp mikrovärmt te från gårdags kvällen får bli frukost. Puzzet pockade på uppmärksamhet. Som det alltid gjort när hon haft för mycket att oroa sig för eller tänka på. Det är på 1500 bitar och täcker hela köksbordet. Hon och han får äta på puzzlet om de ska sitta vid köksbordet och äta.

När mackorna var slut och koppen tömd var det bara för henne att dra över tänderna lite och sedan ta hissen ned till källaren. Det svarta lilla trollet är så klart med. När hon kör upp från garaget ser hon att de håller på att flytta det stora huset som stått där på släp ända sedan de flyttade in. Det är ett väldigt stort hus och nu rullade det sakta iväg. Det såg nästan bissart ut. När den korta resan till veterinären är avklarad anmäler hon deras ankomst och lämnar in lite uppgifter. De behöver inte vänta länge tills han veterinären dyker upp. Han veterinären lyssnar till lilla svarta trollets hjärta och säger att det slår lite långsamt. Hon blir orolig. Eller ännu mer orolig. Han veterinären säger att han ska ta ett extra blodprov för att se hur binjurarna fungerar. Lilla svarta trollet får en spruta som lugnar henne. Hon har svårt att stå på benen. Sedan får hon en till spruta som gör att hon somnar på en gång. Hon behövs inte där längre. Lämnar lilla svarta trollet i han veterinärens goda händer. Hon hinner precis hem för att lämna en nycket och ta en annan.

Hon gick ut igen för att ta cykeln den här gången. Det var en såndär trist genomgång på Af som hon skulle till. Hon ville bara att det skulle gå fort fort så att hon skulle hinna hämta det lilla svarta lakritstrollet före lunch. Det gick hyfsat fort, efter 40 minuters trist genomgång av sånt som hon redan visste så bar det av hemmåt igen. Eller tja hon cyklade förbi skolkontoret och lämnade sitt hemnummer. Tänkte att det kunde vara bra att de har det oxå. Plus att det ju alltid är bra att visa upp sig flera gånger. Då kanske de kommer ihåg henne när de har brist på lärare just i hennes ämnen. Hon var inte riktigt redo att cykla hemöver än, hon kände att hon var nervös för vad han veterinären skulle säga så för att dra ut på det lite cyklade hon förbi hans jobb. Hon berättade för honom vad han veterinären sagt och sedan insåg hon att det inte går att dra ut på det längre. Hon satte sig upp på Svalan och gled hemöver.

Ned i källaren för att köra ut bilen ur garaget. Iväg till byn och till lilla svarta trollet. Hon anmälde sig och fick den glada nyheten att hon inte behövde betala, försäkringen täcker allt. Hon ska till och med få pengar tillbaka. Han veterinären kommer ut och säger med sin lugna röst att allt gått bra. Att hon ska ge lilla svarta trollet antibiotika för tarmarna och magen. Hon blir glad för att hon får en uppgift. Sedan kommer det lilla svarta trollet, hon ser helt trött och sliten ut. De går därifrån. Lilla svarta trollet är glad att få komma hem igen. Den andra hunden är lycklig över att båda är tillbaka.

Hon går direkt mot Apoteket för att köpa medecin. Påvägen hem kan hon inte låta bli att slinka in på H&M. Trots att det är stora hål i fickan. Självklart hittar hon massor med fint, bara för att hon inte har några pengar. Hon går vidare till Gina T, där har de rea på jeans. De kostar bara 99 kr styck och hon tycker att det är dags för ett eller två par nya byxor. Hon provar och känner sig nöjd. Går ut från butiken med två par nya jeans. Den här dagen känns helt plöstligt lite ljusare. Att fynda är bra för själen.

Väl hemma igen är det dags för de två hundarna att få en promenad. Lilla svarta trollet är fortfarande ganska trött och sliten men de andra går i hennes tempo så det går fint. När de kommit fram till en liten gräsäng, blir de stoppade av en äldre man som frågar "vad är det för söta hundar, har du några valpar och är de i så fall tillsalu?" Eh hon blir helt ställd. Nä hon har inga valpar. Men hon vet att det finns uppfödare här i stan så att hon ber honom kontakta någon av dem. Det är till och med en som har valpar för tillfället. De traskar vidare och tillslut är de hemma igen. Alla nöjda och belåtna utom hon som känner hur hungern bitit sig tag i henne. Dags att göra lunch eller tja en något försenad lunch.

Vetskap ger ro

Att inte veta är det värsta. Att inte veta skapar oro, onödig oro. För tillfället oroar jag mig hela tiden, kan inte tänka på något annat än det som kanske ska komma. Det är ju trots allt fortfarande ett kanske, jag vet ju inget än. Imorgon ska hon in på test och sedan är det ännu en veckan i ovetandets tecken. En vecka där jag ska gå och tänka på det allra värsta som kan hända.

Hon däremot ligger där bredvid mig och vet inget alls och hon verkar inte tycka att det är så illa. Hon plågas nog av annat...

Att veta gör att en kan handla utifrån vetskapen. Att inte veta ger handligsförlamning och känslokaos.

Allt gör bara så ont just nu, jag kan inte ta emot något. Vill bara krypa ned under täcket och hoppas på att den här veckan ska gå undan. Önskar att någon kunde komma och hålla mig i handen. Sitta med mig, bredvid henne. Stryka henne lite över ryggen samtidigt som jag berättar vilken fantastiskt vän hon är. Jag kan inte tänka på något annat. Sitter framför ett spel eller något dåligt på tv för att jag bara vill fly bort. Bort från all smärta och oro.

Går igenom dagens skörd av jobb, en hel del i stan där jag bor. Inga för lärare dock. Men jag har inte ens kraft att gå igenom dessa och titta om det skulle vara något som skulle passa mig. Något som skulle kännas ok bara så att vi får in lite mer pengar till hushållet. Men allt känns bara skitjobbigt och dötrist. Det dränerar en verkligen att inte veta.

För att slippa lite grubblande och funderande ska jag nu ta tag i den här grushögen till lägenhet.

Växeln hallå

Tack alla ni som ringt. Det värmer oerhört.

Klungan

Får jag ruva i ditt dödsbo?

Får jag kalkera ditt skeva självporträtt?

Får jag slicka dina sår med min kluvna tunga?

Får jag bada i ditt anletes svett?

Får jag mata räven bakom ditt öra?

Får jag famla i ditt mörker?

Får jag trassla in mig i dina blodsband?

Jag kan erbjuda mig att städa i behovstrappan...

Trillade ned i min epostlåda från Camilla. Det är ju bara för smart!

Någon som kommer ihåg fler!?

Höststormen

Stormen har lagt sig lite. Jag har fattat ett beslut och jag sagt åt mig själv att inte har så brått. Det kan ju hända att det bara är en allergi. Det kan ju faktiskt hända...

Så jag väntar med att släppa ut min oro, den ligger i magen och gror. Den göder sig på kakan jag äter. Växer till sig och så kan jag inte hålla emot längre. Tårarna rinner. Men så återvänder jag till min tryggande tanke "det kanske bara är foderallergi"

Känslorna svallar och jag har svårt att koncentrera mig på något vettigt ändå får jag så mycket gjort. Hela jag är som en enda motsägelse just nu.

Lektion 3

I fredags var det skolridning som stod på schemat. Framdelsvändningar. Det gick hur lätt och smidigt som helst. Hästen jag red Caspar visste precis vad vi skulle göra så han fick lära mig. Det är alltid lika kul och jag längtar redan till nästa tillfälle. För det enda som känns jobbigt är att jag inte kan öva på det vi lär oss mellan gångerna. Jag skulle vilja göra precis så som jag gör när jag tränar hund. Öva öva öva. Vi skulle tex galoppera och visst kan jag det, men den stackars hästen fattade ju inte alls vad jag ville då jag inte vet hur jag startar en galopp på rätt sätt.

Jag måste på bibblan och låna mig en bok om ridningens grunder så att jag kanske kan läsa mig till vad jag vill kunna.

Den här gången var inte mina två tjejer där, men en annan tjej ur min grupp hjälpte mig till rätta. Jag skulle nämligen rida misstänker jag stallets största häst. My god. När han travade kände jag min som en säckpotatis på ryggen jag skumpade fram som bara den. Alltså inte när jag red lätt då utan när vi skulle förbereda för skritt. Det gick ju inte att sittta ned och följa med... skumpelidum skumpelidump, stackars hästrygg.

Vem vill ända...

Jag orkar inte, vill inte. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag orkar inte jag orkar inte.

Jag vill inte.

Lakritshjärtat blir bara sämre och sämre, hon orkar inget på grund av att hon inte får behålla någon mat. Hon skulle behöva läggas in på dropp i någon vecka så att magen kan rensa bort allt och börja om från början. Men hur dyrt skulle det bli.

Specialfodret hon äter fungerar inte längre.

På torsdag ska hon på gastroskopi och ger inte den något resultat vet jag inte vad jag ska göra. Hon kan inte fortsätta leva sitt liv så här, inte orka något, inte få behålla någon mat. Hon blir helt klart bara sämre och sämre.

Jag vill inte...

Utan batterier

När batterierna laddat färdigt mobilen såg jag att jag hade tre missade samtal. Tänk om de ringt från skolan? Visst skulle det vara typiskt att mobilen laddat ur under natten och jag kanske har missat en eller flera dagars jobb. Jag som var uppe och allt. Såg inte att mobilen var svart förrän jag skulle iväg till veterinären. Måste ringa och ge henne mitt hemnummer.

Jag hoppas på att det bara är mobilen som spelat mig ett spratt för de nummer som dök upp när jag skulle kolla vem som ringt var Isäntä två gånger och en tjej är i Piteå som ringde bara för att jag skulle spara hennes nummer. Jag hoppas på det, vill inte ha varit oanträffbar första gången de ringer. Hur skulle det se ut.

Waves of grain

Äntligen har jag tagit tag i waves of grain igen. Blev först lite missnöjd med att mönstret inte kommer fram. Tänkte att jag hade för tunnt garn eller nåt. Men så bestämde jag mig för att det är snyggt och att det ändå inte kommer fram förrän det är blockat så det är bara att sticka se.


Är väldigt nöjd med färgval och valet av pärlor. De syns nästan inte, vilket så klart är meningen.


Jag stickar och lyssnar till Montecore, en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Det är verkligen superfiffigt att kunna göra två roliga saker samtidigt. Läsa och sticka. Det är som att både äta kakan och ha den kvar. Eller två flugor i en smäll, kanske.

PK rosor

Apropå snittblommor.

När jag handlade snittblommor sist så såg jag att de hade rättvisemärkta rosor. Så bra, jag tog en bukett rosor och kände mig nöjd.

När jag kommer hem och ska klä av blommorna så ser jag att de kommer från Rutvik.

Visst har det gått lite väl långt när vi måste rättvisemärka svenska produkter. Jag tar liksom för givet att facket gör sitt för att alla som jobbar i Sverige ska ha det så bra som möjligt.

Tyckte det var lite fånigt, det hade varit bättre om de skrivit lokalproducerat eller nåt. Det hade ju funkat lika bra.

Kanske var det så att de var fula och att de inte skulle få dem sålda om inte någon lättlurad sucker skulle komma förbi och luras att köpa pk rosor.

Snittblommor

Jag är sämst på att ta hand om snittblommor.
Jag får dem högst att leva några dagar.
Förstår inte,
När de säger på tv att gör så och så
då lever de i fjorton dagar.

Nähä

Mina klara max en vecka.
Detta trots att jag gör som de säger.
Byter vatten och grejar.
Jag är helt enkelt inte bäst på allt...

*ler*

I dessa tider

Det roligaste på länge... Norbottensbiblioteken.

"Trotsa finanskrisen. Kom in och låna hur mycket du vill."

Roligaste

Min sambo har det bästa jobbet, för mig alltså. Han kommer hem med roliga tvspel och säger -kan du spela det här, enligt låntagaren är det "trasigt". Självklart ställer jag upp på det. Som den snälla och duktiga flickvän jag ändå är. Ikväll har jag spelat Ratchet and Clank - Gladiator. Har inte kommit så långt men än så länge fungerar spelet finfint.

Sedan ett tag tillbaka spelar jag även Kingdom Hearts, som även det är ett lånespel som enligt låntagaren var trasigt. För mig funkar det hur bra som helst. Måste ju spela ut hela spelet, kan ju faktiskt hända att det är en stoor repa i slutet som gör att spelet inte fungerar. Är snart vid slutbossen.

Irritationsbloggen

Har varit inne på Ansiktsboken och det finns så mycket snobberi där som jag bara blir helt galen på. Det samma gäller de flesta andra communitys oxå. Överallt där det finns presentationer.

För alltid finns det snusförnuftiga människor som måste skriva sånt som

"Jag hatar särskrivningar" i sina presentationer eller jag är inte det och det eller annat negativt. Jo jag vet jag är inte särskilt positiv jag heller för tillfället.

Men min fråga är Varför vill en definiera sig själv genom sånt som är negativt. Varför är det viktigt att visa att så löjliga saker som sär skrivningar är viktigt. Om det då hade gällt kvinnomisshandel eller hedersrelaterat våld. Då hade jag förstått men särsk rivningar hur viktigt är det? Dessutom tycker jag att det är roligt. Jag tycker personligen att språket växer och utvecklas av att det blir fel då och då. Ett språk är inget dött ting utan något i högsta grad levande och därmed kommer det alltid att finnas felstavningar, särskrivningar och grammatiska knasigheter. Så är det, get over it.

Jag har själv bestämt mig för att endast definiera mig själv utifrån det som jag tycker är positivt. Istället för att säga jag äter inte kött så kommer jag att säga jag äter bara grönsaker, frukt och baljväxter dvs jag är vegetarian. Det är liksom konstigt att säga jag är inte det och inte det istället för att jag är det här och det här. Jag kan detta och gör detta mer än gärna. Det känns som att jag bara blir en luddig klump som ingen får någon tydlig bild av om jag bara skulle säga vad jag inte var.

Känner att jag har en såndär sur och grindag idag. En dag när jag lätt blir irriterad över onödiga saker. Onödigt är verkligen det rätta ordet men det går inte att låta bli. Vill ni läsa något mindre gnälligt gå in här och kolla.

8 år

Grattis sötaste Chewie!

Åtta år, det är helt otroligt.

Elofs mudd

Nu på morgonen, måste stiga upp sju varje morgon i fall de ringer om vick, så stickade jag färdigt Elofs mudd. Min blev ceris, det var ett garn från Marks & Kattens som fick bli mudd. Den är varm och skön och blir lite korvig när jag använder den. Gillade mönstret lätt att sticka och lära sig. Stickade en klart på mindre än en timme.

Abby & Elof

Här får ni en bild på min Abby. Hon är brun och stickas med Drops silkes alpacka.


Sedan har vi Elof som får bli ceris. Kände att jag behövde lite färg i allt det bruna

Der Küche

Äntligen känner jag mig redo att visa upp vårt kök.

Lektion två

Föreställ er en kvinna i sina bästa år, dvs 35. Hon har sina gröna hundbyxor på sig, de är fulla med gul målarfärg från den helgen de målade om klubbhuset. På överdelen en grön Fjällrävenjacka från 70-talet hennes mammas gamla. Den ser ganska sliten ut. Längst ned ett par gamla Doc Martens kängor, utan stålhätta. I handen en ridhjälm. Kommer gåendes på stallbacken. De tioåriga flickorna samlas, de har alla ridbyxor, knästumpor, chaps och lågskor eller ridstövlar. Alla helt rätt klädda. Det är inte jag... Nåväl de frågar med iver i rösten, "Ellapix vilken häst ska du ha?" Jag går och kollar, jag ska ha Svante. Inombords slår mitt hjärta ett extra skutt, Fjordhästen. Tjejerna runt mina ben säger att han kan vara jobbig. Tränga upp en mot väggen och så. "Men det klarar du fint". Som om jag vore deras lillasyster. Det är så charmigt. Jag går bort till charmknutten Svante som genast börjar leta efter godis i min ficka. Han är lite småtjurig men märker snart att det inte funkar. Vill inte flytta på sig och småsparkar med framhovarna ibland riktat mot mig. Jag kan tänka mig om man är tio att det är lite läskigt. Nåväl, han är hur snäll som helst. Bara lite sugen efter gott... vilket gör att han nafsar på allt som går förbi inklusive mig. Jag gör oss klara. Vi ställe upp i ridhuset och det visar sig att vi ska hoppa. My god!

Jag har aldrig hoppat förr. Men jag ser fram emot det. Inleder med några låga hinder och det går hur fint som helst Svante sköter sig toppen. Så gör de en större bana och vi ska nu få rida två och två. Hindren är lite högre och vi ska ta fyra hinder efter varandra. Lite svårt att komma ihåg vägen. Det går lite blandat för tjejerna före. De som inte hoppar sitter på sina hästar och tjattrar som bara den. De vill inte göra bort sig och de är lite små rädda för var som kan hända när en hoppar. När de är klara med sina hästar och vad de kan göra så tittar de sig omkring och ser att jag ju är där. Men Ellapix hon har ju SVANTE! Åh nej han är skitsvår. Han går inte att få i galopp och han vill inte hoppa. Jag blir lite nervös men ändrar mig och tänker inte låta deras nervositet avspegla sig på mig. Jag struntar i dem. Så är det min tur, jag rider samtidigt som en tjej som sitter på en nordsvensk. Min andra favvoras. Hon lyckas inte styra in hästen på hindret och vi kommer efter, jag är lite för feg och manar inte på Svante tillräckligt mycket så han vägrar. Jag tar ett extra varv och bestämmer mig för att nu ska han inte få bestämma. Jag manar på hans trav och visar med en bestämd tanke på vart vi ska. Han hoppar. Sedan hoppar han alla andra hinder oxå. Men jag måste mana på honom rejält innan. Det var hur kul som helst. Det är så kul att känna att jag har kontroll. Plus att det såklart är kul att lära sig något nytt.

Fick med mig några papper av min ridlärare om hjälper, sits och förberedningar. Läste dem i natt men ska nog ta och läsa dem igen. Så himla kul det är och flickorna, de är bara helt bäst.

57

Idag skulle min mamma ha blivit 57 år. Kära kära mamma.

Den här veckan har varit ovanligt jobbig. Alltså de veckor då mamma skulle ha fyllt år är alltid jobbiga men i år har det varit extra jobbigt. Jag har varit känslig och blödig. Det har väl med situationen runt omkring att göra antar jag. Flytten, min ekonomiska osäkerhet osv.

Ska in på stan och hämta ut några kort och sedan ska jag gå och köpa mig en bukett rättviserosor till mamma. Brukar alltid köpa henne en bukett varje år. Skulle väl helst velat att det fanns tulpaner då det var mammas favorit men då det inte är säsong får jag lov att köpa annat istället.

Den som söker skall finna...

Det är fredag och jag har lite pirr i magen. Ska rida för 2:a gången sedan bums hem och göra mig fräsch för det är After Work på Isäntäs jobb.

Igår när jag satt och slöttittade på tv med stickningen i handen så dök det upp en reklamsnutt för Bonde söker fru. Jag kunde inte sluta skratta. Det var en tjej som skulle presentera sig för sin bonde. Hon berättade att hon gillade japanska filmer, jaha svarar bonden jag gillar mest Stefan och Krister från Falkenberg. Hennes min var helt obetalbar. Hon skulle försöka se ut som att det var ok fast hela hennes kropp egentligen bara ville vrida sig i förtvivlan över den dåliga smaken. Så underbart. Jag tror inte att de två kommer att finna varandra... men jag kan ha fel.

Stickar nu en Abby till mig själv men jag har ändrat lite på mönstret. Placerat hålen i spetsmönstret som en blomma i stället för på en diagonal. Vill ju inte att det ska se ut helt som systerL's. Fast å andra sidan är min brun. Snart har jag ett helbrunt set.

Det är så lustigt, för tillfället stickar jag så himla mycket fel hela tiden. Så fort jag tycker att jag kan något så slappnar jag av och då blir det små fel som kryper sig in i mönstret. Igår fick jag repa upp hela två varv för att jag slappnade av för mycket. Så går det när en börjar bli för styv i korken. Ödmjukhet funkar alltid bäst.

Ensamhetens vin

Äntligen har läsningen kommit igång igen.

Nu har jag läst Ensamhetens vin av Irène Némirovsky
"Hélène har en olycklig barndom i en rysk lantortsstad med en kylig, självupptagen mamma och en förmögen men frånvarande pappa. Den enda person som bryr sig om henne och ger henne kärlek är hennes älskade franska guvernant, vars närvaro dock alltid är hotad av mammans nyckfullhet. För modern är Hélène mest ett hinder i hennes extravaganta men provinsiella societetsliv. Så småningom ta sig modern en älskare, därtill hennes kusin, vilket slutligen berövade Hélène alla illusioner om familjelivet och kärleken. Så sveper revolutionen in över Ryssland och familjen tvingas fly, först till Finland och sedan till Paris, fär Hélène, nu en ung kvinna, erövrar sin självkänsla och till sist vägar utmana sin tyranniska mamma."

Den här boken känns lite klassisk. Inte klassisk som i klassisk litteratur men som i en typisk berättelse. Det sårade barnet som växer upp och blir stark. Som mognar och inser. Men trots detta så gillade jag den. Det fanns en slags kyla i skildringen och språket som tilltalade. En distans till berättelsen och människorna i den. De här distansen gjorde historien än mer intressant.

Du Bengt..

... får jag vara din motorvärmare

Ipoden är till brädden fylld med Mammas Nya Kille. Jag skrattar högt för mig själv när jag är ute med hundarna. Vad omvärlden ska undra.

Nästa helg ska vi till Schellet och kolla på Klungan, eller Klungan. Jag menar då måste en ju peppa med deras radioprogram. Vet inte hur många av deras föreställningar jag sett nu. Men det blir en hel del och ja jag har lika ont i magen varje gång. Jag får ont av att skratta.

"Får jag hyra ditt inre rum?"

Odessa

Odessa ser inte så mycket ut för världen. Men nu när hon är klar så måste jag säga att jag är super nöjd. Det är den bästa mössa jag haft på länge. Inte för tight och inte för lös. Det är det bästa med att göra saker själv det går att få det precis som en vill. Jag ska be Isäntä fota så att ni får se med enga ögon.

För tillfället så stickar jag på oktobervärmarna, de blir ceriserosa och så ska jag börja på en Abby fast med lite modifierat mönster. Vill ju inte att den ska se ut precis som systerl's.

Laddar ned podcasts - har varit så dålig på att lyssna på radio på sista tiden. Så här ska nu lyssnas i massor. Nästa helg ska vi se Klungan så jag måste ju lyssna lite på Mammas nya kille. Har helt missat den här säsongen.

Husmorstips

Sitter och surfar på blomflugor. Jag har fått ett angrepp i en av mina blommor. Den är skitäcklig, det är som att den lever. Så fort en rör lite på blomman så fladdar de upp. Men jag har fått två superba tips från Husmorstips.

Blanda vinäger, vatten och lite diskmedel i en kopp och ställ där blomflugorna finns. Efter något dygn är koppen full med små döda blomflugor!

Sätt in några tändstickor med svavlet neråt i blomkrukorna, det gör att flugorna slutar lägga ägg där.

Tänk vad bra det är med internet. Jag menar, vill ju inte prenumerera på Året Runt bara för att få lite råd och tips.

Odessa

Här kommer en bild på mössan Odessa.

Jag stickar den med ett kraftigare garn (rester från hinken,) och större stickor. Jag hoppas att det gör den lite större och pösigare än vad mönstret visar. Garnet är Drops Silke alpaca, ett oerhört mjukt och bekvämt garn. Det skulle ha blivit en kofta en gång men jag gillade inte resultatet så nu får det bli en mössa och kanske även en egen liten "fuskpolo"

Bokfynd

Fyndande på Antikvariatet här i stan. Kom hem med gamla stick- och virkböcker från 50- och 70-talet. Vad sägs om de här underbara kreationerna. De kommer från franska Phildar nr 15

En söt liten klänning


Två fina 50-talskoftor


Eller varför inte en kakidress för resor till varmare länder.


Jag fattar inte att alla kreaktioner har byxor. Hur trist är det inte att sticka byxor? Shorts kan jag förstå, det är ju lite sött men byxor...

Världsrymden kallar

Ännu en helg har passerat. Den har gått i Sporandets tecken, vi har bytt av varandra vid datorn. Det är kul att spela samma spel och att Isäntä gillar ett spel som jag gillade först. Det hör inte till det normala.

Det är måndag och än en gång sitter jag här och väntar på att de ska ringa och säga att jag kan komma och jobba. När ska influensan sätta igång *ler*

På grund av allt Sporande så missade vi en höstmarknad. Det är ju typiskt. Men det känns som att vi behövde en helg i all enkelhet, vi har varit och rest så mycket de senaste helgerna att det var skönt att bara vara hemma och göra det som faller oss in.

På stickningsfronten är det intet nytt, började på en mössa. Fattar ni att vi har haft minusgrader på nätterna. Men jag repade upp den och började om. Det blev för många fel och det blev helt enkelt inte snyggt. Det är fördelen med att sticka, det är så lätt att riva upp och börja om.

Har ett lager pulsvärmare som väntar på att bli stickade oxå. Ett par till mig själv, oktobermönstret. Sedan ett gäng till en kompis.

Rider igen

Igår var jag alltså och red mitt första pass. När jag kom till ridhuset var det inte helt oväntat jag och en massa kids. Tjejer i 10 års åldern som lekte i höet och busade omkring. Jag blev lite trött och tänkte hur ska detta sluta. Jag gick ut, satt där och väntade. Tillslut kom min ridlärarinna. Jag blev tilldelad en häst, Baba. Hon var verkligen trevlig, men kanske lite väl mycket ridskolehäst. Lyssnade på instruktörens röst mer än mina hjälper. Jag blev lite sur över det och försökte ta kommandot över situationen. Hon var trevlig att rida och hade ett ordentligt svung i steget. Som alltid känner jag mig mest som hemma uppe i sadeln. När jag går på backen har jag lite respekt för hästarna. (Det har kommmit med åren) Men väl uppe i sadeln så finns den inte längre. Jag trivs och älskar det. Det svåra är att jag inte kan så mycket, så när hon sa: "Ellapix byt sittben". Tänkte jag men hur fasen gör jag det. När hon sedan förklarade var det ju inte så svårt. Jag provade mig fram lite och vips hade jag bytt, och vips hade jag bytt igen och igen. Det är ju så kul när en börjar förstå hur saker och ting ska fungera. Typ förbered för halt eller förbered för trav. Det gör en väl automatiskt i och för sig, men kanske inte helt rätt. Nästa gång kommer jag att vara mer tuff och fråga om jag inte vet vad hon menar. Det känns alltid svårt att göra det första gången.

Mina gulliga trav nordisar jag skötte när jag var 13-16 år de kunde inget om skänklar och sistsar. Allt de lyssnade på var hur mycket en drog eller gavefter på tygeln. Det här är ju så mycket mer sofistikerat.

Jag är glad att J drog med mig till stallet för tja vad kan det vara nu fyra år sedan. Då red jag en sommar och jag fick lära mig mycket av J. Känner att jag har nytta av det nu, typ hur jag ska sitta och hålla händerna och så. Tänk vad fort en kan lära sig saker som är roliga. Längtar redan till nästa gång.

Längtar efter dagens träningsverk och gissa om jag ska kröjma

Favoritblogg

En av mina favoritbloggar. Art Deco. Mest bara för att det är så trevliga bilder. Varje dag en ny gammal affisch, vissa blir jag så förälskad i att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Dagens affisch

Blockparty

Haha här är det blockningsparty, jag har stickat färdigt kjolen och som ni vet slipovern. De väntar på blockning. Jag måste köpa det stora golvpusslet så att jag kan avsluta dem.

Jag har även stickat färdigt Isäntäs rastasockar.



Nu börjar snart alla projekt som legat och väntat på att få min uppmärksamhet att bli färdiga. Det känns bra.

Lyssnar

Läser just nu Jonas Hassen Khemiri, har lånat Montecore: en unik tiger som ljudbok och lyssnar för tillfället på novellen Oändrat oändlig som vann P1:s novelltävling. Vi hörde halva när vi körde upp till 3åringens kalas förra helgen. Vi satt båda två och fnissade i bilen, en såndär resa som jag kommer att minnas.

Personlighetstest

Jag gillar det oxå, var bara tvungen att göra testet.

Så här är jag

Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Nu vet ni

With every heartbeat

Till EM som tack för tipsen. Har grävt i garderoben för att hitta de kläder jag hade när jag red för något år sedan men har nog slängt bort de byxorna. Så jag tar några gamla trasor som jag vet är sköna. Jag ser verkligen fram emot att få börja.



Robin och Kleerup